men det var för sent: dö båda duellanterna
föllo på en gång till marken.
En tredje person störtade fram; det var
Adamas, som förlorat all förmåga att tänka,
och som; icke vetande åt hvilkendera sidan
segern lutade, utan väpen ville blanda sig i
striden, Wilhelm knuffade undan honom och
fick se markisen ligga med ena knäet böjdt
mot fAlvimars bröst.
oo Nåd, min frände! ropade han. Gif nåd
åt den som sjelf skulle ha skonat er!
— Det är för sent nu att skona, frände, sva-
rade markisen, i det han reste sig upp. Rätt-
visa är skipad!
DAlvimar var fastnaglad vid marken med
markisens väldiga slagsvärd; han hade upp-
hört att lefva.
Adamas var afsvimmad.
Bois-Dor63 betjenter hade emellertid skyndat
till stället.
Markisen stödde sig, uttröttad och andfådd
mot klippan. Men han röjde ingen svaghet och
då det moln, som undanskymde månen, hade
passerat, trädde han fram för att betrakta
liket.
— Han är verkligen död, sade Wilhelm till
honom i förebrående ton. Ni har aflifvat en
af mina vänner, Och jag kan icke berömma er;
ty era misstankar voro obefogade.
— Jag skall bevisa att de icke voro det,
Wilhelm, yttrade Bois-Dor6 med ei värdighet,
som åter rubbade den unge mannens öfverty-
gelse. Dröj med att hysa agg till mig och
beklaga er bortgångne vän, till dess ni fått
veta mera än ni nu vet. När ni blifvit upp-
lyst om sanna förbållandet, skall ni kanske
förebrå er sjelf att ni nödgat mig att sätta
mitt lif på spel för hans skull.
— Och hvad skola vi-nu göra med den
döda kroppen? frågade Wilhelm, nedslagen och
brydd.