lösa tömmar, utan att bekymra sig om eller vara beredda att hålla in hästarne, om en eller annan gående icke skulla hinna ur vägen i rätta ögonblicket. Isynnerhet är deras sätt att färdas vådligt der en gata kröker sig eller skäres af en annan, emedan de mötande icke alltid kunna varsna den öfverhängande faran och vika af i rättan tid, — för att icke tala om missödet att få sina kläder, ja någon gång tillochmed ansigtte, nedstänkta af smuts-från gatan och bjulen. Huru det tillgått vid nu inträffade olycka är för Ins. alldeles obekant. Vid närmare andersökning af förhållandet vid dylika fall är det vanligt och helt naturligt, att den som kört söker skjuta skulden på den skadade, som icke gått ur vägen, eller ock på hästarne. Det vore emellertid önskligt att lagen i all sin stränghet tillämpades mot den som åstadkommit skadan, nemligen den körande, ty — utan att vilja ifrågasätta att hvar och en, som syaselsätter sig med det mången gång rätt maktpåliggande värfvet att köra, skall iakttaga körkonstens alla reglor — är det likväl den körandes ovilkorliga pligt, att hvarje ögonblick vaka på tömmarna såväl för egen som andras säkerhet till lif och lemmar. Om sålunda tillbörlig uppmärksamhet egnades hästar och tömmar, skulle icke heller hästar skena så ofta som nu sker. Om två, hvarandra förbipasserande, sammanstöta, måste den, som har största brådskan, äfven bära ansvaret för kollisionen. Lr —n.