lösa tömmar, utan att bekymra sig om eller vara
beredda att hålla in hästarne, om en eller an-
nan gående icke skulla hinna ur vägen i rätta
ögonblicket. Isynnerhet är deras sätt att fär-
das vådligt der en gata kröker sig eller skäres
af en annan, emedan de mötande icke alltid
kunna varsna den öfverhängande faran och vika
af i rättan tid, — för att icke tala om miss-
ödet att få sina kläder, ja någon gång tilloch-
med ansigtte, nedstänkta af smuts-från gatan
och bjulen.
Huru det tillgått vid nu inträffade olycka är
för Ins. alldeles obekant. Vid närmare ander-
sökning af förhållandet vid dylika fall är det
vanligt och helt naturligt, att den som kört sö-
ker skjuta skulden på den skadade, som icke
gått ur vägen, eller ock på hästarne. Det vore
emellertid önskligt att lagen i all sin stränghet
tillämpades mot den som åstadkommit skadan,
nemligen den körande, ty — utan att vilja
ifrågasätta att hvar och en, som syaselsätter
sig med det mången gång rätt maktpåliggande
värfvet att köra, skall iakttaga körkonstens alla
reglor — är det likväl den körandes ovilkor-
liga pligt, att hvarje ögonblick vaka på töm-
marna såväl för egen som andras säkerhet till
lif och lemmar. Om sålunda tillbörlig upp-
märksamhet egnades hästar och tömmar, skulle
icke heller hästar skena så ofta som nu sker.
Om två, hvarandra förbipasserande, sam-
manstöta, måste den, som har största brådskan,
äfven bära ansvaret för kollisionen. Lr
—n.