n—-—-.Zz ww -—-—-— -—-—K——-— -— MMMM MMMM
gen hans hopp om en lycklig utgång af saken, I
och han förebrådde sig att han icke till hvad
pris som Helst afstyct duellen.
DAlvimar hade ilofvat att göra sig till herre
öfver sin motståndares Nf och att sedan skona
honom; men : såvidt Wilhelm vid månskenet
kunde urskilja uttrycket i hans ansigte, för-
rådde detta en vrede och ett hat, som syntes
oupphörligen tillväxa; och i hans sätt att hand-
tera sitt vapen kunde -man icke spåra den
minsta afsigt att vara ädelmodig. Lyckligtvis
var markisen ännu lugn och ådagalade en vigör
och en smidighet i sina rörelser, som man icke
väntat.
Wilhelm kunde ingenting säga; han nöjde
sig med att hosta några gånger, för att erinra
dAlvimar om hans löfte. Det var nemligen af
vigt att icke såra markisens känsla af eget
skulle alldeles Ha tappat hufvudet,
uktat att man icke hade allvar med
denna duell, som han sjelf ansåg så vigtig.
Men det var verkligen ingen lek å färde.
DAlvimar fann att han hade, en motståndare,
gom icke var honom synnerligen underlägsen.
Hans parti var svårt att utföra. Han hade
föresatt sig att döda markisen och att synas
göra detta mot sin vilja.
Han sökte narra honom att gå anfallsvis till-
vägs genom att sjelf låtsa blott försvara sig;
men märkisen kom underfund med hans list och
var försigtig.
Striden förlängdes, utan att medföra något
resultat. Wilhelm räknade på att markisen
skulle bli uttröttad och trodde. ej att dAlvimar
i sådant fall skulle begagna sina fördelar. Span-
joren åter märkte att markisen icke försvaga-
des. . Han. sökte reta honom, för att han skulle
förgå sig; men den gamles försigtighet var för-
vånände.
Plötsligen insveptes månen i moln; Wilhelm
ville söka åvägabringa ett uppehåll i striden;
MM