n—-—-.Zz ww -—-—-— -—-—K——-— -— MMMM MMMM gen hans hopp om en lycklig utgång af saken, I och han förebrådde sig att han icke till hvad pris som Helst afstyct duellen. DAlvimar hade ilofvat att göra sig till herre öfver sin motståndares Nf och att sedan skona honom; men : såvidt Wilhelm vid månskenet kunde urskilja uttrycket i hans ansigte, förrådde detta en vrede och ett hat, som syntes oupphörligen tillväxa; och i hans sätt att handtera sitt vapen kunde -man icke spåra den minsta afsigt att vara ädelmodig. Lyckligtvis var markisen ännu lugn och ådagalade en vigör och en smidighet i sina rörelser, som man icke väntat. Wilhelm kunde ingenting säga; han nöjde sig med att hosta några gånger, för att erinra dAlvimar om hans löfte. Det var nemligen af vigt att icke såra markisens känsla af eget skulle alldeles Ha tappat hufvudet, uktat att man icke hade allvar med denna duell, som han sjelf ansåg så vigtig. Men det var verkligen ingen lek å färde. DAlvimar fann att han hade, en motståndare, gom icke var honom synnerligen underlägsen. Hans parti var svårt att utföra. Han hade föresatt sig att döda markisen och att synas göra detta mot sin vilja. Han sökte narra honom att gå anfallsvis tillvägs genom att sjelf låtsa blott försvara sig; men märkisen kom underfund med hans list och var försigtig. Striden förlängdes, utan att medföra något resultat. Wilhelm räknade på att markisen skulle bli uttröttad och trodde. ej att dAlvimar i sådant fall skulle begagna sina fördelar. Spanjoren åter märkte att markisen icke försvagades. . Han. sökte reta honom, för att han skulle förgå sig; men den gamles försigtighet var förvånände. Plötsligen insveptes månen i moln; Wilhelm ville söka åvägabringa ett uppehåll i striden; MM