återtog herr de Boizs-Dor6. Herr de Villareals
föregifna syster hetto Julia de Sandoval.
— Hvarför säger ni föregifna? frågade VAl-
vimar ifrigt; ty han ansåg nu den gamlo ha
begått cen: dumhet, som han genast ville göra
sig till godo. Jag vägrade att säga er detta
namn; och dertill hade jag mina goda skäl.
Det var min skyldigaet att icke förråda det-
samma, och jag trodda er vara okunnig derom.
Ni påstod förut att ni ej visste hvad den dam
hette, som åtföljde er bror; ni föraktade då
icke att tala osanning — ett fel som ni så
skarpt klandrar bho3 andra. Jag vill emellor-
tid underrätta er om, att Julia de Sandoval
var min mora dotter i ett föregående gifte.
— I sådant fall, min herre, genmälde herr
de Bois-Dor, i det han tog af sig hbjelmen,
förklarar jag mig redo att aflägsna mig, och
jag ber er om förlåtelse för den hättighet, jag
visat; jag vill härvid endast betinga såsom vil-
kor, att ni försäkrar på er ära det ni verk-
ligen igenkänt er halfsyster Jalia do Sandoval,
oaktadt hon var beslöjad, å värdshuset i...
— Nåväl, för att ställa er tillfreds, svär jag
på min heder att jag kännt igen henne. Jag
såg henne till och med obeslöjad, innan hon
lemnade detta värdshus.
— Och för tredje gången... förlåt denna
min enträgenhet, men minnet af min broder
förbjuder mig att vara godtrogen! För tredje
gången frågar jag: var det verkligen er syster
Julia de Sandoval? I den ring, hoa bar på sitt
finger, och som nu är i min ego, finnes cotta
nama graveradt. Kunde denna ring icke ha
tillhört någon annan? Svär derpå!
— Ja, jag svär. . Ar ni nu nöjd?
— Nej, vänta. ringen fanns äfven anbragt
ett vapen: azurblå hjertsköld i guldfält. Till-
hör detta vapen er och hennes familj?
Ta