— Nej! mina frände är alltför ridderlig för
att ni skulle behöfva frakta att han öfverant-
vardar er åt era fiender. . Vet då, markis —
det är i förlitande på er tystlåtenhet jag sä-
ger detta — att min vän heter Sciarra VAl-
vimar.
— Håhå! utbrast markisen i en ton af ironi.
Herrn har alldeles samma initialer som gevärs-
faktoriet i Salamanca?
— Hvad menar ni?
— Åhl jag anmärker blott i förbigående en
osanning, hvaraf herr VAlvimar för några tim-
mar sedan behagade begagna sig. Men denna
osanning är af en så ringa betydelse i jomfö-
relso med de andra...
— Hvilka andra? Tillåt mig vara uppriktig,
markis: ni är verkligen bra envis och elak.
— Lägg er ej i denna sak, Wilhelm! ytt-
rade d Alvimar, ännu bibehållande sin förakt-
fulla min. Jag inser ej, huru tvisten skall
kunna slitas annorledes än genom en duell.
Låtom ozs derför ej förspilla tiden längre.
oo Hvad mig beträffar, sade markisen, bar
jag ej så brådtom. Jag vill bra gerna höra
herr de Villareals eller rättare herr Sciarra
MAlvimars systers för- och tillnamn. Jag vet
att spanjorerna i allmänhet ha öfverflöd på
granca namn; men om han blott villa säga
hvad hans s. k. syster hette, ty icke var det
MAlvimar...
o— Om ni känner detta nan, svarade span-
joren, beböfver jag väl ej upplysa er derom.
Er esträgenhet i detta afseende är endast alt
anse för en ytterligare förolämpning.
— Käro VPAlvimar, det duger icke att taga
saken så! utropade Wilhelm otålig. Ni får
lof att gå markisen tillmötes, såvida vi cj
skola nödgas stanna här hela nalten.
I oo Låt honom göra som han vill, min frände,