Ett ögonblick hade han tänkt öfvergifva sin
medbrottsling och lemna honom i herr de Bois-
Dors våld; men då han såg denne man, som
nu ännu en gång uppoffrat sig för hans skull,
så hårdt behandlas, nödgade honom en känsla
NN plygsel och högmod att komma honom till
elp.
— Min herre, sade han, jag förstår att denne
gubbes dumma beteende retat er. Han sof på
sin häst, och när han så der hastigt väcktes,
trodde han sig anfallen af ett tjufband. Nog
förtjenar han att bli bestraffad, men icke får
han handteras såsom en fånge; ty han tillhör
mig, och ingen annan än mig tillkommer det
att straffa honom för den oförrätt, han till-
fogat er.
— Ni kallar detta en oförrätt, herr de Vil-
lareal? sade markisen i en ton af förakt. Men
ännu är det ej med er jag har att göra, utan
med min slägtinge och vän Wilhelm dArs.
— Jag kan ej tåla någon förklaring, återtog
d Alvimar med en häftighet, som var beräknad,
förrän min tjenare blifvit mig återgifven, och
om det är en strid ni har i sinnet...
— Wilhelm, hör mig, sade Bois-Dor6.
— Nej, ingen skall höra er! utropade VAl-
vimar, i det han sökte frigöra sin häst, som
Wilhelm, hvilken stod mellan honom och Bois-
Dor, höll i tygeln, för att hindra en konflikt.
Herr dArs, jag är er vän och er gäst, ni har
bjudit mig till er och mottagit mig; ni har
lofvat mig skydd, och ni skall ej tillåta attjag
förolämpas, icke en gång af en person, tillhö-
rande er egen familj. I alla händelser är det
er skyldighet att bistå mig, vore det än mot
er egen bror.
— Jag vet detta, svarade Wilhelm, och jag
skall handla i öfverensstämmelse dermed. Men
lugna er nu och låt herr de Bois-Dor tala.
Jag känner honom tillräckligt för att vara säker