— Jag väntar er då, mina herrar, yttrade Bois-Dor. — Ni kan äfven, sade dtAlvimar med en djup bugning, vara öfrertygad om att jag skall gifva er tillräckliga bevis på sanningen af hvad jag sagt. Bois-Dor6 svarade härpå intet. I sin ifver att lemna slottet bemärkte ej Wilbelm, att markisen, trots den artighet, han för öfrigt visade, afhöll sig från att gifva spanjoren sin hand, och att den sistnämnde ej heller vågade räcka markisen gin. XXX. Wilhelm-VArs och VPAlvimar hade ej väl stigit till häst, förrän markisen med upprörd stämma sade till Adamas: . — Fort hit med min jernhalskrage, min stormhufva, mina vapen, min häst och två bandfastå karlar! — Hvad ri önskar ligger redan i ordning, käre husbonde, svarade Adamas. Mäster Jovelin har på era vägnar ombestyrt allt, sägande att ni, i händelse herr TArs i afton skulle lemna slottet, kommg att eskortera honom... Men i hvad afsigt gör ni detta? — Det skall du få veta, här jag kommer hem igen, genmälde markisen, i det han begaf sig till sitt rum, för att kläda sig. Man har väl varit nog omtänksam att sådla hästarno i lilla stallet, så att endast do män, som skola åtfölja mig, blifvit invigda i hemligheten? — Ja, herr markis; jag har sjolf dragit försorg om allt. SR Skall du resa långt bort? utropade Mario, som nyss intagit sin qvällsmåltid tillsammans med Mercedes och nu inträdde i sängkammaren,