— Jag väntar er då, mina herrar, yttrade
Bois-Dor.
— Ni kan äfven, sade dtAlvimar med en
djup bugning, vara öfrertygad om att jag skall
gifva er tillräckliga bevis på sanningen af hvad
jag sagt.
Bois-Dor6 svarade härpå intet.
I sin ifver att lemna slottet bemärkte ej
Wilbelm, att markisen, trots den artighet, han
för öfrigt visade, afhöll sig från att gifva span-
joren sin hand, och att den sistnämnde ej hel-
ler vågade räcka markisen gin.
XXX.
Wilhelm-VArs och VPAlvimar hade ej väl
stigit till häst, förrän markisen med upprörd
stämma sade till Adamas:
. — Fort hit med min jernhalskrage, min
stormhufva, mina vapen, min häst och två band-
fastå karlar!
— Hvad ri önskar ligger redan i ordning,
käre husbonde, svarade Adamas. Mäster Jo-
velin har på era vägnar ombestyrt allt, sägande
att ni, i händelse herr TArs i afton skulle
lemna slottet, kommg att eskortera honom...
Men i hvad afsigt gör ni detta?
— Det skall du få veta, här jag kommer
hem igen, genmälde markisen, i det han begaf
sig till sitt rum, för att kläda sig. Man har
väl varit nog omtänksam att sådla hästarno i
lilla stallet, så att endast do män, som skola
åtfölja mig, blifvit invigda i hemligheten?
— Ja, herr markis; jag har sjolf dragit för-
sorg om allt.
SR Skall du resa långt bort? utropade Ma-
rio, som nyss intagit sin qvällsmåltid tillsam-
mans med Mercedes och nu inträdde i säng-
kammaren,