ingen sömngångerska, åtminstone ej en sådan
som den vanligen tänkes. Dethvita fruntimret
som enligt pendylens anvisning går i söm
klockan half 12, är en i vackra -spetsdraperie
särdeles omsorgsfullt och städadt klädd dam
- gom icka en gårg har glömt sin juvelbrosch oc!
hvars toilett icke blifvit i ringaste mån skrynk
lad af bädden. Att hennes omgifning, klädd
dagkläder, ryfiket beskådar henne, — en persor
synes till och med undvika henne, — gör vis-
sarligen, att Åskådarens hela uppmärksamhbe
faller med ens på denna dam, om ej desentom
bennes hvita drägt stocke af emot de öfrigas
innkia kläder och emot rummets mörka färg-
ton. Men att hon är en sömngårgerska — det
är hvad som skuvlie bevisas. Och det beviset
blir artisten ännu allt skyldig, intill dess han
målar om hufvudfiguren och för öfrigt äfven
med annat än endast vägguret utvisar att det
är natt.
Ehuru genremålningen lemnar oss en blick j
det inre lifvet, så finnas dock der förbållanden,
som icke egana sig åt konstnärlig behandling;
och dit höra med rätta alla sjukdomar, äfven
de nervösg, till hvilka man tilläfventyrs ekulle
kunna räkna römnpgåogeriet, som väl är en sjuk-
lig sömn i likhet med den s. k. maran, talandet
i fömnen Oo. 8. Vv. clHer i allmänhet de under
sömnen företagova sammansatta rörelser och till
och med ortsförflyttniogar, de der motivara
föreställvingarne i drömmen. Men att en gång
ha gått i sömnen minskar icke hos Wallander
— dormitat etiam bonus Homerus — egen-
skapen att vara en god och solid konsträr,
hvarom nogsamt vittna: Markovaden i Wing-
åker, De begge jesuiterna, Antiqvitetstjuf-
ven m.fl. koost-tycken, som vunnit rättvist
erkärrande af allmärheten och af artistens egna
kamrater.
Wallander är emedlertid icke den endo af
våra genremåleare, som i afseende på ämne rå-
gon gång misstagit sig. Vi tillåta 0os3 erinra
om Fagerlins Fiskaregossar som röka. Ehuru
särdeles förtjenstfull den sistoämnda taflan i öf-
rigt är, kunna vi dock ingalunda gilla, att en
af tobaksrökning förgiftad person göres till fö-
remål för konstnärlig behandling, och ännu
mindra att staten gerom taflans inköpande och
uppsättande i Nationalmuseum så till sägandes
uppmuntrar till efterföljd af detta slags genre.
Meönniskans sjukdomar tydliggöras numera för
allmänheten genom lättfatiliga skrifter, och det
kunde lätt falla genremålarne in att vända sig
till denna sida af det menskliga eländet, hem-
tande ämnena ifrån sjukdomarnes område och
sökande bilderna på sjukhusen. Koliken, stel-
krämpen, fallandesoten, men framför allt kon-
vulsionerna skulle konna lemna rikt stoff för
framställnipgen af högst intressanta förkortnin-
gar, hvaremot feberrodnaden, bleksoten, blåso-
ten eller gulsoten o. s. v. kunde behandlas af
dem, som äro skickliga i koloriten.— Mera ursäkt-
ligt är, när det sjukliga tillståndet icke göres till
hufvadämne på taflan. Så har Adolf Tidemand
uti sin En samling af Wanatlikere gifvit re-
licf åt fanatismens hemskhet genom att bland
de qvinnor, som åhöra den med häftiga åtbör-
der skarpt demonstrerande predikanten låta en
få ett hysteriskt krampanfall och en annan ligga
uti sjuklig exstas framstupa på golfret. Den
förra figuren gör ett högst obehagligt intryck.
Konsten får emedlertid blunda vid denna sido-
figur uti ett. terdensmåleri, gom utgör en prak-
tiskt god predikan emot vår tids religiösa fana-
tism, — Inom historiemåleriet och serskildt det
bibliska kan valet af sådana ämnen undantags-
vis tolereras. Här är också ett visst syfte. Vi
erinra i detta afseende om Rafaölz Transfi-
guration, den store konstnärens sista arbete,
å hvilket den månadsrasande gossen, som skall
varda helbregda, finnes framställd på taflans högra
sida och uti halldunkel, i ändamål att konst-
stycket skulle, om möjligt, till fullo ilustrera
det 17 kapitlet af Matthei evangelium, afhand-
lande Kristi Förklaring. Inom genremåleriet
åter böra framställningar af de sjukliga före-
teclserna inom såväl kroppens som själens om-
råde hos menniskan på intet vis fördragas, ännu
mindre Nppgraatras, och kunna ingalunda ur-
säktas; så länge den friska menniskanr erbjuder
tillräckligt stoff och menskligheatens framsteg i
kultar och hyfsning lemna allt flera sidor för
en sann konstuärlig skildring. Väl tillhöra dessa
sjukdomstillstånd menniskonaturen, och naturen
göres ju till idealet. Men häri ligger missta-
get. Det är icks naturen, allra minst den sjuka
naturen, som är eller kan vara konstens ideal.
Dess ideal är endast det sköna t naturen.
Af det anförda framgår emellertid att arti-
sterna stundom fela i just det, som utgör konst-
styckets vigtigaste eller så till sägandes cen-
trala del, dess väsende, lif, ande, tanke, point,
innersta eller hvad man vill kalla det. Välkan
genremålaren, såsom det ofta heter, lätt komma
ifrån saken, men han kommer då också ifrån
konstnärshedern, att hafva gjort det tillbörliga
intrycket på åskådaren. Må han sedan icke
klaga öfver bristande deltagande från allmän-
heten. Allmänheten uppfattar icke eller åtmin-
stone endast i ringare mån den tekniska fär-
digheten i måleriet eller just det, som mången
målare sätter så oändligt högt eller till och med
som det högsta inom konsten. Den förstår der-
emot mycket väl att uppfatta den genom konst-
stycket klaft uttryckta tanken, och vill i sin
innfattnirg häraf hlott icka störas af konststyc-