ingen sömngångerska, åtminstone ej en sådan som den vanligen tänkes. Dethvita fruntimret som enligt pendylens anvisning går i söm klockan half 12, är en i vackra -spetsdraperie särdeles omsorgsfullt och städadt klädd dam gom icka en gårg har glömt sin juvelbrosch oc! hvars toilett icke blifvit i ringaste mån skrynk lad af bädden. Att hennes omgifning, klädd dagkläder, ryfiket beskådar henne, — en persor synes till och med undvika henne, — gör vissarligen, att Åskådarens hela uppmärksamhbe faller med ens på denna dam, om ej desentom bennes hvita drägt stocke af emot de öfrigas innkia kläder och emot rummets mörka färgton. Men att hon är en sömngårgerska — det är hvad som skuvlie bevisas. Och det beviset blir artisten ännu allt skyldig, intill dess han målar om hufvudfiguren och för öfrigt äfven med annat än endast vägguret utvisar att det är natt. Ehuru genremålningen lemnar oss en blick j det inre lifvet, så finnas dock der förbållanden, som icke egana sig åt konstnärlig behandling; och dit höra med rätta alla sjukdomar, äfven de nervösg, till hvilka man tilläfventyrs ekulle kunna räkna römnpgåogeriet, som väl är en sjuklig sömn i likhet med den s. k. maran, talandet i fömnen Oo. 8. Vv. clHer i allmänhet de under sömnen företagova sammansatta rörelser och till och med ortsförflyttniogar, de der motivara föreställvingarne i drömmen. Men att en gång ha gått i sömnen minskar icke hos Wallander — dormitat etiam bonus Homerus — egenskapen att vara en god och solid konsträr, hvarom nogsamt vittna: Markovaden i Wingåker, De begge jesuiterna, Antiqvitetstjufven m.fl. koost-tycken, som vunnit rättvist erkärrande af allmärheten och af artistens egna kamrater. Wallander är emedlertid icke den endo af våra genremåleare, som i afseende på ämne rågon gång misstagit sig. Vi tillåta 0os3 erinra om Fagerlins Fiskaregossar som röka. Ehuru särdeles förtjenstfull den sistoämnda taflan i öfrigt är, kunna vi dock ingalunda gilla, att en af tobaksrökning förgiftad person göres till föremål för konstnärlig behandling, och ännu mindra att staten gerom taflans inköpande och uppsättande i Nationalmuseum så till sägandes uppmuntrar till efterföljd af detta slags genre. Meönniskans sjukdomar tydliggöras numera för allmänheten genom lättfatiliga skrifter, och det kunde lätt falla genremålarne in att vända sig till denna sida af det menskliga eländet, hemtande ämnena ifrån sjukdomarnes område och sökande bilderna på sjukhusen. Koliken, stelkrämpen, fallandesoten, men framför allt konvulsionerna skulle konna lemna rikt stoff för framställnipgen af högst intressanta förkortningar, hvaremot feberrodnaden, bleksoten, blåsoten eller gulsoten o. s. v. kunde behandlas af dem, som äro skickliga i koloriten.— Mera ursäktligt är, när det sjukliga tillståndet icke göres till hufvadämne på taflan. Så har Adolf Tidemand uti sin En samling af Wanatlikere gifvit relicf åt fanatismens hemskhet genom att bland de qvinnor, som åhöra den med häftiga åtbörder skarpt demonstrerande predikanten låta en få ett hysteriskt krampanfall och en annan ligga uti sjuklig exstas framstupa på golfret. Den förra figuren gör ett högst obehagligt intryck. Konsten får emedlertid blunda vid denna sidofigur uti ett. terdensmåleri, gom utgör en praktiskt god predikan emot vår tids religiösa fanatism, — Inom historiemåleriet och serskildt det bibliska kan valet af sådana ämnen undantagsvis tolereras. Här är också ett visst syfte. Vi erinra i detta afseende om Rafaölz Transfiguration, den store konstnärens sista arbete, å hvilket den månadsrasande gossen, som skall varda helbregda, finnes framställd på taflans högra sida och uti halldunkel, i ändamål att konststycket skulle, om möjligt, till fullo ilustrera det 17 kapitlet af Matthei evangelium, afhandlande Kristi Förklaring. Inom genremåleriet åter böra framställningar af de sjukliga företeclserna inom såväl kroppens som själens område hos menniskan på intet vis fördragas, ännu mindre Nppgraatras, och kunna ingalunda ursäktas; så länge den friska menniskanr erbjuder tillräckligt stoff och menskligheatens framsteg i kultar och hyfsning lemna allt flera sidor för en sann konstuärlig skildring. Väl tillhöra dessa sjukdomstillstånd menniskonaturen, och naturen göres ju till idealet. Men häri ligger misstaget. Det är icks naturen, allra minst den sjuka naturen, som är eller kan vara konstens ideal. Dess ideal är endast det sköna t naturen. Af det anförda framgår emellertid att artisterna stundom fela i just det, som utgör konststyckets vigtigaste eller så till sägandes centrala del, dess väsende, lif, ande, tanke, point, innersta eller hvad man vill kalla det. Välkan genremålaren, såsom det ofta heter, lätt komma ifrån saken, men han kommer då också ifrån konstnärshedern, att hafva gjort det tillbörliga intrycket på åskådaren. Må han sedan icke klaga öfver bristande deltagande från allmänheten. Allmänheten uppfattar icke eller åtminstone endast i ringare mån den tekniska färdigheten i måleriet eller just det, som mången målare sätter så oändligt högt eller till och med som det högsta inom konsten. Den förstår deremot mycket väl att uppfatta den genom konststycket klaft uttryckta tanken, och vill i sin innfattnirg häraf hlott icka störas af konststyc