gom; godt minne för deras möjligast trogna åter-
gifvande på målareduken, I framställningen af
vattnets rörelse i fallet är han, hvad beträffar
såväl teckning som kolorit, kos oss icke öfver-
träffad; och de under hans bästa period må-
lade taflor må härutinnan gerna tjena till före-
bilder. Der är sådant lif i den fallande vågen,
sådan friskhet i det våta skummet, att åskåda-
ren nästan hör vattnet sorla kring fötterna och
snart sagdt känner yret dugga upp i ansigtet.
Men effektmåleriet gick hoz3 Larsson allt för
långt. Icke nöjd med att t. ex. måla en brin-
nande ångbåt i närheten af en tänd fyrbåk, med
thy åtföljande många och starka reflexer
uti de krusade vågorna, lät han samma taflas
himmel bära den skinande fullmånen och en
storsvansad tomet. Om hans många variationer
på den brinnande ångbåten kunna vi dock icke
neka det omdömet, att de, i allmänhet och der
inga andra ljuseffekter verka störande, äro högst
intressanta. — Uttrycket i allmänhet ångra vi
redan, ty hvarken vi eller andra hafva sett alla
de talrika brinnande ångbåtar, dem artisten
skall ha målat eller repeterat, dels hemma
och dels i de främmande länder, han på längre
eller kortare tider besökte. — Uti Pantlåne-
kontoret af dUnker (icke på det i Stockholm
1866 utställda) synes bland de till belåning in-
lemnade effekterna en tafla med Larssons brin-
nande ångbåt, — en straffande ironi af den
qvicke genremålaren emos den alltför reproduk-
tive kamraten.
Briljanta solnedgångar, solstrålarnes effektrika
passager gerom molnöppningar, hotande oväder,
svedjeland, skogseldar, landskap i halfdimma,
ibland med åtföljande dämpadt solsken, vinter-
landskap med sken af bloss eller i månsken,
vattenreflexer vid ljustring eller vid annat arti-
ficielt eller naturligt ljus, marinstycken vid la-
ber vind eller i storm, strandningar, vilda skogs-
trakter 0. s. Vv. 0. 8. Vv. utgöra en särdeles rik-
haltig och högst intressant qvarlåtenskap af en
den mest produktiva och reproduktiva artist,
Sverige egt. Larsson3 skapande förmåga gick
icke fram; den sprang. Deraf kom ofta fel-
steg. Det var geaom dem han slutligen stör-
tade. Lågan brann alltid oroligt, men den
brann dock. När det ljungade i hans fantasis
område, skulle den blistrande tanken genast
ned på duken. Sinnet saknade lugn, arbetet
rådrum. Han sökte till och med bravera med
sitt hastiga målande. Bland annat berättas, att
då en konstvän erhöll sitt till högt pris beställda
större landskapsstycke, fann han på dukens af-
vigsida orden: Målad af Markus Larsson på
11 timmar.
Det dekorativa maneret tog omsider alltmera
öfverhand, och tafian blef slutligen tapet. Det
blef en himmelsvid skilnad emellan det å verlds-
utställningen 1855 i Paris exponerade Vatten-
fallet, zom väckte allmän beundran och såldes
till England för ett särdeles högt pris (9,000
frarces) och å andra sidan de många dekorations-
stycken i granna färger, som några få år der-
efter utbjödos af samme målare på Londons
gator för 4 pund per stycke.
Åtkomlig för andras och eget smicker, njut-
ningslysten och skrytsam, kunde Larssons själ,
som ej uppbars af bildningens underlag, icke
hålla balansen under den goda dagen. Konst-
utöfningen led häraf. Före döder, som inträf-
fade i London 1864, hade nöden infunnit sig.
Men innan den kom, hade konstnären stigit ned
från sin höga piedestal inom landskaps- och
marinmåleriet.
Denna meteor inom det svenska landskaps-
måleriet är att i mycket observera, men icke
att i allo imitera. Snarare må han i åtskilligt
tjena till ett varnande exempel, helst som fre-
stelsen att med bjerta och afstickande färg-
toner måla effekt-landskap är mycket förledande,
emedan sättet obestridligen gör effekt hos pu-
bliken, hvars uppmärksamhet vid stora utställ-
ningar lätt fängslas af stora och bjert målade
stycken. Denna svaghet hos publiken är icke
uteslutande svensk. Den finnes inom nästan
hela den civiliserade verlden och underhbålles
af. artisterna sjelfva. Ftt land går dock häri-
från ännu fritt. Hvarken den danska allmäv-
heten eller de danska målarne hafva eftersträfvat
effektmåleriet, utan att derföre de danska
taflorna sakna den tillbörliga eller naturliga
effekten. Det tillhör emellertid konstnärerna
på den bildande konstens samtliga fält att på-
peka för allmänheten hvad som är tillbörligt
inom konsten. De skilja sig äfven härigenom
från handiverkaren, som endast har att följa
publikens smak, medan konstnären skall be-
stämma den. Konsten bör vara ett uppfost-
ringsmedel för menskligheten. Eller skulle
denna verkligen vara så slö, blaserad eller slum-
rande, att den behöfver något mirakulöst för
att utaf konsten väckas? Vi tro det ej.
FOOT a ngr frn bh tar