gom; godt minne för deras möjligast trogna återgifvande på målareduken, I framställningen af vattnets rörelse i fallet är han, hvad beträffar såväl teckning som kolorit, kos oss icke öfverträffad; och de under hans bästa period målade taflor må härutinnan gerna tjena till förebilder. Der är sådant lif i den fallande vågen, sådan friskhet i det våta skummet, att åskådaren nästan hör vattnet sorla kring fötterna och snart sagdt känner yret dugga upp i ansigtet. Men effektmåleriet gick hoz3 Larsson allt för långt. Icke nöjd med att t. ex. måla en brinnande ångbåt i närheten af en tänd fyrbåk, med thy åtföljande många och starka reflexer uti de krusade vågorna, lät han samma taflas himmel bära den skinande fullmånen och en storsvansad tomet. Om hans många variationer på den brinnande ångbåten kunna vi dock icke neka det omdömet, att de, i allmänhet och der inga andra ljuseffekter verka störande, äro högst intressanta. — Uttrycket i allmänhet ångra vi redan, ty hvarken vi eller andra hafva sett alla de talrika brinnande ångbåtar, dem artisten skall ha målat eller repeterat, dels hemma och dels i de främmande länder, han på längre eller kortare tider besökte. — Uti Pantlånekontoret af dUnker (icke på det i Stockholm 1866 utställda) synes bland de till belåning inlemnade effekterna en tafla med Larssons brinnande ångbåt, — en straffande ironi af den qvicke genremålaren emos den alltför reproduktive kamraten. Briljanta solnedgångar, solstrålarnes effektrika passager gerom molnöppningar, hotande oväder, svedjeland, skogseldar, landskap i halfdimma, ibland med åtföljande dämpadt solsken, vinterlandskap med sken af bloss eller i månsken, vattenreflexer vid ljustring eller vid annat artificielt eller naturligt ljus, marinstycken vid laber vind eller i storm, strandningar, vilda skogstrakter 0. s. Vv. 0. 8. Vv. utgöra en särdeles rikhaltig och högst intressant qvarlåtenskap af en den mest produktiva och reproduktiva artist, Sverige egt. Larsson3 skapande förmåga gick icke fram; den sprang. Deraf kom ofta felsteg. Det var geaom dem han slutligen störtade. Lågan brann alltid oroligt, men den brann dock. När det ljungade i hans fantasis område, skulle den blistrande tanken genast ned på duken. Sinnet saknade lugn, arbetet rådrum. Han sökte till och med bravera med sitt hastiga målande. Bland annat berättas, att då en konstvän erhöll sitt till högt pris beställda större landskapsstycke, fann han på dukens afvigsida orden: Målad af Markus Larsson på 11 timmar. Det dekorativa maneret tog omsider alltmera öfverhand, och tafian blef slutligen tapet. Det blef en himmelsvid skilnad emellan det å verldsutställningen 1855 i Paris exponerade Vattenfallet, zom väckte allmän beundran och såldes till England för ett särdeles högt pris (9,000 frarces) och å andra sidan de många dekorationsstycken i granna färger, som några få år derefter utbjödos af samme målare på Londons gator för 4 pund per stycke. Åtkomlig för andras och eget smicker, njutningslysten och skrytsam, kunde Larssons själ, som ej uppbars af bildningens underlag, icke hålla balansen under den goda dagen. Konstutöfningen led häraf. Före döder, som inträffade i London 1864, hade nöden infunnit sig. Men innan den kom, hade konstnären stigit ned från sin höga piedestal inom landskapsoch marinmåleriet. Denna meteor inom det svenska landskapsmåleriet är att i mycket observera, men icke att i allo imitera. Snarare må han i åtskilligt tjena till ett varnande exempel, helst som frestelsen att med bjerta och afstickande färgtoner måla effekt-landskap är mycket förledande, emedan sättet obestridligen gör effekt hos publiken, hvars uppmärksamhet vid stora utställningar lätt fängslas af stora och bjert målade stycken. Denna svaghet hos publiken är icke uteslutande svensk. Den finnes inom nästan hela den civiliserade verlden och underhbålles af. artisterna sjelfva. Ftt land går dock härifrån ännu fritt. Hvarken den danska allmävheten eller de danska målarne hafva eftersträfvat effektmåleriet, utan att derföre de danska taflorna sakna den tillbörliga eller naturliga effekten. Det tillhör emellertid konstnärerna på den bildande konstens samtliga fält att påpeka för allmänheten hvad som är tillbörligt inom konsten. De skilja sig äfven härigenom från handiverkaren, som endast har att följa publikens smak, medan konstnären skall bestämma den. Konsten bör vara ett uppfostringsmedel för menskligheten. Eller skulle denna verkligen vara så slö, blaserad eller slumrande, att den behöfver något mirakulöst för att utaf konsten väckas? Vi tro det ej. FOOT a ngr frn bh tar