al störra konstvärde, emadan ; endast Ktvå år
voro förflutna melian den och den stora skandi-
naviska konstutställningen i Nationalmuseum år
1866. Men flitiga hade konstvärerna varit under
mellantiden, och de exponerade målningarnes
mängd syntes vilja ersätta hvad som fattades
dem i inre värde.
— Saknade då de flesta af dessa tafor,
som vi der sett, inre värde? skola kanske
många af våra läsare fråga. — Voro icke
tvärtom de flesta af dessa stycken väl målade ?
Vi svara:
— Do voro i allmänhet väl målade, men det
inre, andeliga värdet, konstvärde i högre mening,
saknade de aldrafleste.
Låtom oss endast tala om det inhemska måle-
riet och företrädesvis om figurmålningen, med
anförande af några få figurtaflor.
Vi mena, som sagdåt, att de flesta tafloraa
äro 1 tekniskt hänseende oklanderlige, ja icke
sällan utmärkta, men att tanken, som ligger till
grund för den konstnärliga skapelsen, för kompo-
Bitionen, är i allmänhet svag och osäker, och
att derföre endast ett svagt och osäkert begrepp
af taflans innehåll frambringas hos åskådaren.
Detta gäller naturligtvis om figurmålningen och
om sådana taäflor, der de framställda figurerna
skola tänkas utföra någon handling. Ofta är
dessätom denna handling af ett till den grad
ringa värde, att den ej egnar sig till före-
mål för konstnärlig behandling, utan på sin
höjd till öfning för artistens färdighet i ett eller
annat hänseende. Taflor af sådant innehåll borde
stanna inom atelieren. Men vid de tillfällen,
der handlingen har att värde, som gör dess
framställande på duken fullt berättigadt, borde
framställningen vara sådan, att en bildad åskå-
re icke endast kunde vid första blicken fatta
konstnärens hela mening, utan också fattas och
hänryckas af konstnärens höga syfte. Detta
inträffar dock högst sällan. Det går nemligen
här, såsom ofta nu för tiden inoza musikens
verld: de moderna kompositörerna sträfva att
med vackra harmonier omgifva en klen melodi.
höraren lyssnar, men fattar intet. Likaså i
måleriet: åskådaren ser taflan, men får intet
annat intryck än det sinnliga seendets. Hvarken
åhörare eller åskådare hafva vid hemgåendet
något i behåll. Intet minne stannar qvar i sjä-
len. Tekniken har ej förmått röra eller hän-
rycka.
: Detsamma gäller i det närmaste om land-
skapsmåieriet, der ej en gifven vy utgör före-
målet. En vy är ett porträtt, som fordrar tro-
het i återgifvandet, hvarföre den, liksom por-
trättet af en menniska, begränsar konstnärens
fantasi. Men har landskapsmålaren frihet att
välja föltet för sin taflas synkrets hvar som
helst på jordens klot och långt derutöfver —
ty fantasiens verld är större än våra fem verlds-
delar tillsammanstagna, den är oändlig; — då
begäres ock, att konstnären, derest han är be-
gåfvad med skönhetssinne, icke slösar sin tekniska
färdighet på en pöl eller annat otrefligt ställe, utan
förer åskådaren med sig dit, der ställets behag
är inbjudande eller dess storhet upplyftande,
eller ock att han skapar ett sådant genom att
idealisera den råa naturen. Det bör i land-
skapsmålningen vara natur och poesii förening,
men icke en utan godt val och god smak gjord
slafvisk efterhärmnving eller afskrifning af natu-
ren. Lika litet bör det vara motsatsen: en
öfverdrifven poesi utan möjlig motsvarighet i
den oss omgifvande verkligheten. Materialisten
och manieristen förfela begge målet.
Tandskapemälsingon har redan på 1600-talet
uti Caspar Poussin, Salvator Rosa, Claude Lorrain,
uti Ruysdaöl, som hemtade sina motiver från
Holland och Tyskland, samt uti Everdingen,
som ofta tog dem från Norge, haft vackra före-
dömen huru man kan ideelt behandla denna
konstart, hvilken för öfrigt och jemförelsevis
är den lättaste och derföre också idkas af fler-
talet bland konstnärer och, såsom bekant är,
äfven ganska mycket af dilettanter. Man egnar
sig imellertid hufvudsakligen åt vyen eller ve-
duta-målningen.
Vid frågan om landskapsmålarens val af före-
mål för behandling kunna vi ej underlåta att i för-
bigående påpeka det olämpliga uti att till sådart
välja sjelfva Ijuskällan ilandskapet: solen eller
månen. Konstens resurser att återgifva naturen
äro begränsade. Utanför dess område ligga dessa
tvenne himlens ljus, hvilkas blanka skifvor icke
kunna återgifvas medelst palettens färger, — icke
en gång månens, fastän den eger endast en ringa
rocenthalt af solens lysande förmåga; — men
öljda i dimma eller moln, så att ljusskifvan
blir matt, kunna de framställas på duken. Oss
synes, att man i allmänhet för mycket äflas
med att åstadkomma månskensstycken. Väl för-
mår månen framkalla svärmiska känslor och är
vacker att se, af vatten reflekterad; men den
belyser illa sjelfva landskapet, hvars lokalfärger
i månskenet bli mörka och i saknad af nyanser.
Alnocarna hlifva cvarta ach gära da från halrn