al störra konstvärde, emadan ; endast Ktvå år voro förflutna melian den och den stora skandinaviska konstutställningen i Nationalmuseum år 1866. Men flitiga hade konstvärerna varit under mellantiden, och de exponerade målningarnes mängd syntes vilja ersätta hvad som fattades dem i inre värde. — Saknade då de flesta af dessa tafor, som vi der sett, inre värde? skola kanske många af våra läsare fråga. — Voro icke tvärtom de flesta af dessa stycken väl målade ? Vi svara: — Do voro i allmänhet väl målade, men det inre, andeliga värdet, konstvärde i högre mening, saknade de aldrafleste. Låtom oss endast tala om det inhemska måleriet och företrädesvis om figurmålningen, med anförande af några få figurtaflor. Vi mena, som sagdåt, att de flesta tafloraa äro 1 tekniskt hänseende oklanderlige, ja icke sällan utmärkta, men att tanken, som ligger till grund för den konstnärliga skapelsen, för kompoBitionen, är i allmänhet svag och osäker, och att derföre endast ett svagt och osäkert begrepp af taflans innehåll frambringas hos åskådaren. Detta gäller naturligtvis om figurmålningen och om sådana taäflor, der de framställda figurerna skola tänkas utföra någon handling. Ofta är dessätom denna handling af ett till den grad ringa värde, att den ej egnar sig till föremål för konstnärlig behandling, utan på sin höjd till öfning för artistens färdighet i ett eller annat hänseende. Taflor af sådant innehåll borde stanna inom atelieren. Men vid de tillfällen, der handlingen har att värde, som gör dess framställande på duken fullt berättigadt, borde framställningen vara sådan, att en bildad åskåre icke endast kunde vid första blicken fatta konstnärens hela mening, utan också fattas och hänryckas af konstnärens höga syfte. Detta inträffar dock högst sällan. Det går nemligen här, såsom ofta nu för tiden inoza musikens verld: de moderna kompositörerna sträfva att med vackra harmonier omgifva en klen melodi. höraren lyssnar, men fattar intet. Likaså i måleriet: åskådaren ser taflan, men får intet annat intryck än det sinnliga seendets. Hvarken åhörare eller åskådare hafva vid hemgåendet något i behåll. Intet minne stannar qvar i själen. Tekniken har ej förmått röra eller hänrycka. : Detsamma gäller i det närmaste om landskapsmåieriet, der ej en gifven vy utgör föremålet. En vy är ett porträtt, som fordrar trohet i återgifvandet, hvarföre den, liksom porträttet af en menniska, begränsar konstnärens fantasi. Men har landskapsmålaren frihet att välja föltet för sin taflas synkrets hvar som helst på jordens klot och långt derutöfver — ty fantasiens verld är större än våra fem verldsdelar tillsammanstagna, den är oändlig; — då begäres ock, att konstnären, derest han är begåfvad med skönhetssinne, icke slösar sin tekniska färdighet på en pöl eller annat otrefligt ställe, utan förer åskådaren med sig dit, der ställets behag är inbjudande eller dess storhet upplyftande, eller ock att han skapar ett sådant genom att idealisera den råa naturen. Det bör i landskapsmålningen vara natur och poesii förening, men icke en utan godt val och god smak gjord slafvisk efterhärmnving eller afskrifning af naturen. Lika litet bör det vara motsatsen: en öfverdrifven poesi utan möjlig motsvarighet i den oss omgifvande verkligheten. Materialisten och manieristen förfela begge målet. Tandskapemälsingon har redan på 1600-talet uti Caspar Poussin, Salvator Rosa, Claude Lorrain, uti Ruysdaöl, som hemtade sina motiver från Holland och Tyskland, samt uti Everdingen, som ofta tog dem från Norge, haft vackra föredömen huru man kan ideelt behandla denna konstart, hvilken för öfrigt och jemförelsevis är den lättaste och derföre också idkas af flertalet bland konstnärer och, såsom bekant är, äfven ganska mycket af dilettanter. Man egnar sig imellertid hufvudsakligen åt vyen eller veduta-målningen. Vid frågan om landskapsmålarens val af föremål för behandling kunna vi ej underlåta att i förbigående påpeka det olämpliga uti att till sådart välja sjelfva Ijuskällan ilandskapet: solen eller månen. Konstens resurser att återgifva naturen äro begränsade. Utanför dess område ligga dessa tvenne himlens ljus, hvilkas blanka skifvor icke kunna återgifvas medelst palettens färger, — icke en gång månens, fastän den eger endast en ringa rocenthalt af solens lysande förmåga; — men öljda i dimma eller moln, så att ljusskifvan blir matt, kunna de framställas på duken. Oss synes, att man i allmänhet för mycket äflas med att åstadkomma månskensstycken. Väl förmår månen framkalla svärmiska känslor och är vacker att se, af vatten reflekterad; men den belyser illa sjelfva landskapet, hvars lokalfärger i månskenet bli mörka och i saknad af nyanser. Alnocarna hlifva cvarta ach gära da från halrn