Meddelanden från allmänhetemn. I onsdagsnumret af denna tidning har en insändare, med anledning af den i rättegången mellan arkitekten hr P.J. Ekman och jernvägsbyggnadsstyrelsen af högsta domstolen fällda dom, framställt följande fråga: Skall summan, som blifvit tilldörd br Ekman, tagas af de staten tillhöriga medel, som styrelsen disponerar, eller är det styrelsens medlemmar eller den bland dem, hvilken felat, som skall betala densamma? Insändaren anhåller att såsom bidrag till denna frågas besvarande, få yttra följande: Tvistev, som ru genom högsta domstolens utslag blifvit löst, har blifvit förd mellan hr Ekman å enn sidan och jernvägsbyggnadsstyrelsen å den andra, ej meolian staten och hr Ekman. Det är derför ock byggnadsstyrelsen, ej staten, som blifvit ålagd att betala de hos hr Ekman beställda snickeriarbetena. Styrelsens särskilda medlemmar, eller den ledamot af styrelsen, genom hvars försumlighet staten fått vidkännas den förlust den lidit derigenom, att den aldrig af beställningen hos hr Ekman dragit någon nytta, måste ock vara skyldig att af egna medel ersätta hr Ekman; men ingalunda kan det allmänna anses böra göra det, åtminstone ej i sista hand. Ty, om man ock — hvwilket insändaren dock ingalunda kan anse för riktigt — byllar den meningen, att det i första hand är staten, som skall vidkännas de förluster, hvilka den kan få sig på halsen genom sina embetsmäns öförstånd eller uppsåtliga vårdslöshet vid transaktioner med enskilda å embetets vägnar, så kan väl dock ej nekas, att staten bör i förhållande till sina tjenare bafva saroma rätt som den enskilde mot sina, rättighet till regress, till ersättning. I motsatt fall, hvilka skuile väl följderna blifva? En annan sak blir, huruvida de facto brggoadsstyrelsen slipper ifrån följderna at zin mer ån oförsvarliga vårdslöshet. Detta beror på riksdagen att afgöra; k. m:t kan dervidlag ingalunda bevilja den någon dispens, enär en sådan rätt i detta fall ej grundlagsenligt tillkommer honom. Insändaren vill slutligen anmärka, att, såvidt man får döma ej endast efter denna rättegång, utan äfven efter många andra, i hvilka rättvisan för hvarje olförviliadt omdöme klarligen synts ligga på den ena partens sida, utan att den andra haft minsta skäl för sina påståenden, hvarken i den skrifna eller oskrifna lagen, ett stort behof förefinnas af ändrivg i vår lags stadganden angående hvilken af tvistande parter bör vidkännas motpartens i målet hafda rättegångskostnader. Så som förhållandet nu är, beror det ofta på en okunnig eiler partisk domare att emot all billighet, endast deriör att hans begrepp om lag och rätt är oklart eller ensidigt, på sätt och vis neutralisera verkan af sin egen dom. Eller månne icke man med skäl kan påstå att så är förhållandet, då man oupphörligen är vittne till att pärt som i hufvudsaken fullkomligt vunnit, det oaktadt sjelf får bära de ofta ganska dryga utgifterne i och för sjelfva processen? C. Hr Redaktör! Anhålles om plats i Eder ärade tidning för fö jande: Insändaren, gammal Stockholmare och hvarg luktorganer således på intet sätt äro öfverdrifvet känsliga, passerade häromaftonen den sträcka af Westerlånggatan, som är belägen emellan Jerntorget och den 8. k. Tyska brinken, samt blef dervid just genom nämnda trubbiga organer på det mest oangenäma sitt gjord uppmärksam på ett här etableradt kloaksystem, som, ins. veterligt, hittills med framgång användts endast i de sydligare länder, der sunhetspolisen benäget ombesörjes af — hrr schakaler. Vi sakna, gunås! sådan sundhetspolis, och det är härpå insändaren åberopar sig, då han på detta sätt dristar till vederbörande göra hemstillan om undanrödjande af antydda utslag. Naso. 4