om mubamedanerna? Eftersom den hyggliga
menniskan: nu är en rättrogen kristen, och vi
lefva i ett land, hvars befolkning aldrig sett
några mohrer, kan denna kostym icke för nå-
gon vara stötande, men. väl behaglig genom sin
ovanlighet. Hvad säger ers vishet härom?
Lucilio med all sin vishet hade svårt för
att kunna förlåta markisen, hvilkens många
förtjenster han väl insåg och högt skattade,
denna barnsligHet, som den gamle mannen icke
sällan förrådde. Men som han ej hade någon
förhoppning om att kunna korrigera ett så ål-
derstiget barn, måste han lyda förnuftets råd
och tycka om honom, sådan han var.
Såsom filosof,. skulle han ha önskat att man
icke genast efter den förändring, som inträffat
i den lille Marios ställning, fästat hans upp-
märksamhet på och väckt åtrå -hos honom efter
grannlåt och lyx. Bättre hade, enligt) hans
mening, varit, att man påminnt honom om de
nya pligter, han måste ikläda sig.
Men Lucilio tröstade sig, dä han märkte
att gossen mindre gladdes öfver alla de yttre
förmåner, som skulle tillfalla honom, än öfver
den. kärlek och ömhet, hvarför han såg sig
vara föremål.
Följande dagen skickade dAlvimar, som icko
fått sofva det ringaste under hela natten, Bel-
linda till markisen, med anhållan att slippa
visa sig förr än på eftermiddagen.
Åter gjorde herr de Bois-Dor6 ett kort be-
sök hos honom och häpnade öfver den förän-
dring hans utseende undergått, sedan de sist
sågo hvarandra. Intet annat än de ohyggliga
spådomarne var orsak härtill.
Emellertid fick den olycklige mannen någon
ro, sedan det blifvit dager i hans rum och på
samma gång hoppet vaknat i hans själ; han
sof en del af förmiddagen.