förnämare familj än vår; men vi behöfva ej
känna diva spanska förfäder för att hålla
dig kär.
Emellertid fortfor Mercedes att gråta.
— Hvad är det då åt den stackars mohrin-
nan? yttrade markisen till Adamas.
— Min herre, svarade han, jag förstår icke
hvad hon säger herr Jovelin; men jag inser
väl att hon froktar det hon ej längro får stanna
qvar hos sitt barn.
— Och hvem skulle förhindra henne det?
Icke jag åtminstone, som bar henne att tacka
för så mycken glädje ? Träd fram, goda flicka,
och begär af mig hvad ni önskar, Om ni ej
vill ha annat än ett hus, åkrar och ängar,
hjordar och tjenare, skall intet fattas er. Allt
detta skall jag ställa till ert förfogande, det
lofvar jag.
Den mobriska qvinnan, för hvilken Mario
öfversatte dessa ord, svarade att hon ingenting
annat eftersträfvade än att få arbeta för sitt
uppehälle på ett ställe, der bon kunde dagli-
gen träffa Mario.
— Beviljadt! sade markisen, i det han räckte
henne sina båda händer, hvilka hon öfverhöljde
med kyssar; ni skall stanna i mitt hus, och
om ni vill se min son en gång i hvarje timme,
skall det glädja mig. Eftersom ni håller så
innerligen af honom, är det nemligen min ön-
skan att ni skall ha tillsyn om och sköta ho-
nom såsom hittills. Och nu, mina vänner, gra-
tulera mig till den stora tröst, som mig veder-
farits och som, det vet ni Jovelin, i allo öf-
verensstämmer med spådomen.
Eärefter omfamnade han Lucilio och till och
med, för första gången i sitt lif, den trogne
Adamas, hvilken sedan mindes denna händelse
såsom den största ära, som någonsin fallit på
hans lott.