— Ack! sade han, jag anklagade honom ofta
för glömska, och han tänkte på mig, så ofta
hans egna förhållanden det tilläto. Han äm-
nade förmodligen anförtro mig sin hustru och
sitt barn, och jag skulla då icke ha lefvat en-
sam och utan familj. Men hvila nu i frid uti
Guds sköte, min stackars vän! Din son skall
blifva min, och i min sorg öfver att på ett så
olyckligt sätt ha förlorat dig, har jag åtmin-
stone den trösten att få omfamna din lefvande
afbild; ty, det säger jag, min vän Jovelin, att
gossen har hans uttryck i ansigtet och hans
behag i sitt väsende; alltifrån första ögonblic-
ket jag såg denne Mario har mitt hjerta varit
upprördt. Och nu, min gosse, låtom 038 om-
famna hvarann; ty jag är ju din farbror och
du min brorson, eller rättare, vi skola ju hä-
danefter anse hvarandra såsom far och son.
Denna gång tänkte markisen icke alls på
sin peruk; och han omfamnade sin fosterson
med en rörelse, som förbytte i glädje de smärt-
samma minnen, hvilka brefvet framkallat.
Emellertid ville nu Mercedes, som tagit illa
vid sig af Lucilios misstankar, bevisa sannin-
gen af allt hvad hon berättat.
— Gif dem ringen, sade hon till Mario; må-
hända kunna de öppna den, och du får då lära
känna din mors ramn.
Markisen tog den stora guldringen och vände
densamma på alla vis; men han, som eijest
var så fyndig och hade reda på en mängd
hemligheter, kundo ej hitta på huru den skulle
Öppnas.
Hvarken Jovelin eller Adamas lyckades bättre,
och man måste för tillfället afstå från för-
söken.
— Bah! sade markisen till Mario, det är
icke värdt att vi bry 033 om ringen. Du är
min brors son, derom kan jag ej längre hysa
några tvifvel. Enligt hans bref, tillhör du en