— Ack! sade han, jag anklagade honom ofta för glömska, och han tänkte på mig, så ofta hans egna förhållanden det tilläto. Han ämnade förmodligen anförtro mig sin hustru och sitt barn, och jag skulla då icke ha lefvat ensam och utan familj. Men hvila nu i frid uti Guds sköte, min stackars vän! Din son skall blifva min, och i min sorg öfver att på ett så olyckligt sätt ha förlorat dig, har jag åtminstone den trösten att få omfamna din lefvande afbild; ty, det säger jag, min vän Jovelin, att gossen har hans uttryck i ansigtet och hans behag i sitt väsende; alltifrån första ögonblicket jag såg denne Mario har mitt hjerta varit upprördt. Och nu, min gosse, låtom 038 omfamna hvarann; ty jag är ju din farbror och du min brorson, eller rättare, vi skola ju hädanefter anse hvarandra såsom far och son. Denna gång tänkte markisen icke alls på sin peruk; och han omfamnade sin fosterson med en rörelse, som förbytte i glädje de smärtsamma minnen, hvilka brefvet framkallat. Emellertid ville nu Mercedes, som tagit illa vid sig af Lucilios misstankar, bevisa sanningen af allt hvad hon berättat. — Gif dem ringen, sade hon till Mario; måhända kunna de öppna den, och du får då lära känna din mors ramn. Markisen tog den stora guldringen och vände densamma på alla vis; men han, som eijest var så fyndig och hade reda på en mängd hemligheter, kundo ej hitta på huru den skulle Öppnas. Hvarken Jovelin eller Adamas lyckades bättre, och man måste för tillfället afstå från försöken. — Bah! sade markisen till Mario, det är icke värdt att vi bry 033 om ringen. Du är min brors son, derom kan jag ej längre hysa några tvifvel. Enligt hans bref, tillhör du en