Sedan tog markisen Mario i sina armar
satte honom på det midt i rummet ståends
bordet, aflägsnade sig ett par steg och betrak:-
tade honom, såsom om han aldrig förr hade
sett honom.
Mario var hans arfvirge, hans son, hans
största glädje på jorden, hans allt!
Han mönstrade honom småleende från topp
till tå, hvarvid ömhet, högmod och förnöjelse
afspeglade sig i hans anlete; det var som hade
han fått till skänks ena vacker tafla eller en
magnifik möbel. Men som han redan kände
sig vara gossens far, ville han icke förråda en
fåfänga, som han derigenom möjligen skulie ha
uppväckt äfven hos den lille, utan återhöll de
utrop, han haie på tungan, och nöjde sig med
att genom allehanda miner och ätbörder ut-
trycka sin förtjusning. Han3 svarta ögon lyste,
då han kastade sira blickar än på Adamas, än
på Lucilio, och dessa blickar sade tydligen:
— Ack! En sådan präktig pojke! Hvilka
ögon, hvilken växt, hvilket behagligt väsende —
hvilken son!
Hans två vänner delade hans glädje och Mario
lät sig beskådas, utan att röja någon förlägen-
het. Hans milda uppsyn tycktes uttrycka denna
tanke:
— Ni kunna gerna se på mig; ni skola i
alla fall ej upptäcka någouting hos mig, 50m
är dåligt.
— Och till den gamle tycktes han säga:
— Älska mig så mycket du förmår; din kär-
lek skall dock bli af mig på värdigt sätt be-
svarad.
(Forts.)