ledsen och trodde att jag skulle nödgas slagta oc
tälja alla kor och ungnöt. Det led till de
ideu om hösten att utbetet blef slut och att korn:
måste födas beständigt inne. Jag hade endas
halm och några hundra tunnor rofvor och hvitbe
tor för alla kor och ungnöt. Då kom jag i mi
nöd att tänka på rendjuren i Lappland, som lefv:
af den hvita så kallade renmossan (renlafven)
— densamma som vanligen brukas mellan dubbla
fönster om vintern. — Åf denna anledning föll det
mig in att försöka om äfven kor kunde födas med
renmossa; ty jag visste att i den var ett sorts mjöl-
aktigt ämne. Genast sände jag folk till skogen
och lät taga hem ett lass renmossa, sköljde den
väl och lade den för några kor, de syntes först
liksom undra och luktade derpå, men så snart jag
lät strö hafregröpe på mossan, började de smaka
å den och förtärde alltsammans. Dagen derpå
ät jag taga hem flere lass renmossa och gaf åt
många kor på samma sitt med lika lyckligt resul-
tat. Då blef det glädje i stället för sorg, ty till
Lisma egendom hörde den tiden 5,000 tunnland
skog med mycket berg, som alla voro bevuxne med
renmossa. Efter nu nämnda lyckade foderförsök
sände jag sedan i oktober och november månad
40 å 50 personer dagligen till skogen, åtföljda af
inspektoren och rättaren, medhafvande triädgårds-
krattor, höräfsor och sickar, och samlade sålunda
om hösten 30,000 (siger tretiotusen) säckar ren-
mossa, hvilken folket togo på beting å 25 säckar
r dag, och de som voro flinkare och togo mera
fingo till uppmuntran några skilling extra betal-
ning utom dagsverket. Mänga sickar blefvo ut-
slitna genom slipning på bergen, men denna foder-
bergning lönade sig rikligen, då man besinnar huru
mycket hö den svarade emot (minst 23,000 lispund
hö) och att den frilsade mina många och vackra
kor och ungnöt från döden.
Sagde stora renmosseskörd bekom jag på högst
lY5:del eller 1,000 tunnland af skogen, deraf dock
ej allt berg. På mossans återväxt (hvilken icke
ännu är siikert klind) kunde jag icke göra något
afseende, då min fodernöd var så stor. Renmos-
san togs mest under regnvider, då den liitt loss-
nar från bergen, och så våt den då var gjordes
genast af den i skogen 4 å 5 alnars höga stackar,
hvilka täcktes väl med granris, och kördes sedan
hem om vintern efter behof. Ehuru renmossan
var våt då den stackades, tog den dock under
hela vintern ingen skada i stackarne. Då hvarje
ko några dagar fått hafregröpe på mossan, förtärde
alla mina 135 kor och de 20 ungnöten mossan myc-
ket begärligt, tfven utan gröpe, ja till och med
på lassen å ladugården, så frusen mossan om vin-
tern kom hem ifrån skogen. Den egentliga kofoder-
ordningen under vintern tillgick på följande sitt:
Först rensköljdes mossan, som sagdt, riktigt vil i
det ljumma vattnet i de varma kohusen (ty med
mossan följer gerna litet jord eller grus), sedan
lades renmossan uti sörpkaren, ungefär 394 säck
lös mossa för hvarje ko dagligen, deruti den blan-
dades med skuren halm qvarterslång. Denna våta
sörpblandning lades derefter i kornas foderlådor
och blandades der med gröpe. Af detta foder
mjölkade korna ganska nöjaktigt, och gaf en bittre
grädda än af vanligt höfoder och halm. Genom
detta oförmodade foderpåhitt behöfde jag icke
slagta eller sälja något kreatur, och om våren
1845 voro mina kor och ungnöt vid mycket godt
hull, så att håren lågo släta och glinsande, hvil-
ket är ett säkert tecken att de blifvit väl födda.
De kor, som voro i sin, fingo en del af vintern
tunnskurna rofvor i stället för renmossa.
Med anledning af min ofvanstående erfarenhet
om renmossan (renlafven) vågar jag för min del
tro, att det vore vida biittre och mera patriotiskt
att icke förstöra renmossan till bränvin, utan hellre
använda den till kreaturs föda i stället för det
nu bristande höet; ty hö för Sverges alla nu hö-
behöfvande ir omöjligt att få köpa och transpor-
tera långa vägar i landet, hvilket tvingar till en
myckenhet kreaturs slagtande, hvarför renmossan
i alla bergiga trakter endast borde användas till
foder, hvaremot säd till bränvin eller färdigt brin-
vin alltid kan få köpas och är lätt att transpor-
tera, ifall man opatriotiskt och liättsinnigt vill, ätt
det afskyvärda fylleriet skall florera.
Just nu under sista hälften af oktober och hela
november är lättast att till kreaturens vinterföda
samla renmossa och stacka den i skogen med gran-
ris, för att i vinter hemköras efter behof.
Stockholm den 14 oktober 1868.
O. I. Hagelstam,
öfverste och ledamot af k. landtbruks-
akademien m. m.