ledsen och trodde att jag skulle nödgas slagta oc tälja alla kor och ungnöt. Det led till de ideu om hösten att utbetet blef slut och att korn: måste födas beständigt inne. Jag hade endas halm och några hundra tunnor rofvor och hvitbe tor för alla kor och ungnöt. Då kom jag i mi nöd att tänka på rendjuren i Lappland, som lefv: af den hvita så kallade renmossan (renlafven) — densamma som vanligen brukas mellan dubbla fönster om vintern. — Åf denna anledning föll det mig in att försöka om äfven kor kunde födas med renmossa; ty jag visste att i den var ett sorts mjölaktigt ämne. Genast sände jag folk till skogen och lät taga hem ett lass renmossa, sköljde den väl och lade den för några kor, de syntes först liksom undra och luktade derpå, men så snart jag lät strö hafregröpe på mossan, började de smaka å den och förtärde alltsammans. Dagen derpå ät jag taga hem flere lass renmossa och gaf åt många kor på samma sitt med lika lyckligt resultat. Då blef det glädje i stället för sorg, ty till Lisma egendom hörde den tiden 5,000 tunnland skog med mycket berg, som alla voro bevuxne med renmossa. Efter nu nämnda lyckade foderförsök sände jag sedan i oktober och november månad 40 å 50 personer dagligen till skogen, åtföljda af inspektoren och rättaren, medhafvande triädgårdskrattor, höräfsor och sickar, och samlade sålunda om hösten 30,000 (siger tretiotusen) säckar renmossa, hvilken folket togo på beting å 25 säckar r dag, och de som voro flinkare och togo mera fingo till uppmuntran några skilling extra betalning utom dagsverket. Mänga sickar blefvo utslitna genom slipning på bergen, men denna foderbergning lönade sig rikligen, då man besinnar huru mycket hö den svarade emot (minst 23,000 lispund hö) och att den frilsade mina många och vackra kor och ungnöt från döden. Sagde stora renmosseskörd bekom jag på högst lY5:del eller 1,000 tunnland af skogen, deraf dock ej allt berg. På mossans återväxt (hvilken icke ännu är siikert klind) kunde jag icke göra något afseende, då min fodernöd var så stor. Renmossan togs mest under regnvider, då den liitt lossnar från bergen, och så våt den då var gjordes genast af den i skogen 4 å 5 alnars höga stackar, hvilka täcktes väl med granris, och kördes sedan hem om vintern efter behof. Ehuru renmossan var våt då den stackades, tog den dock under hela vintern ingen skada i stackarne. Då hvarje ko några dagar fått hafregröpe på mossan, förtärde alla mina 135 kor och de 20 ungnöten mossan mycket begärligt, tfven utan gröpe, ja till och med på lassen å ladugården, så frusen mossan om vintern kom hem ifrån skogen. Den egentliga kofoderordningen under vintern tillgick på följande sitt: Först rensköljdes mossan, som sagdt, riktigt vil i det ljumma vattnet i de varma kohusen (ty med mossan följer gerna litet jord eller grus), sedan lades renmossan uti sörpkaren, ungefär 394 säck lös mossa för hvarje ko dagligen, deruti den blandades med skuren halm qvarterslång. Denna våta sörpblandning lades derefter i kornas foderlådor och blandades der med gröpe. Af detta foder mjölkade korna ganska nöjaktigt, och gaf en bittre grädda än af vanligt höfoder och halm. Genom detta oförmodade foderpåhitt behöfde jag icke slagta eller sälja något kreatur, och om våren 1845 voro mina kor och ungnöt vid mycket godt hull, så att håren lågo släta och glinsande, hvilket är ett säkert tecken att de blifvit väl födda. De kor, som voro i sin, fingo en del af vintern tunnskurna rofvor i stället för renmossa. Med anledning af min ofvanstående erfarenhet om renmossan (renlafven) vågar jag för min del tro, att det vore vida biittre och mera patriotiskt att icke förstöra renmossan till bränvin, utan hellre använda den till kreaturs föda i stället för det nu bristande höet; ty hö för Sverges alla nu höbehöfvande ir omöjligt att få köpa och transportera långa vägar i landet, hvilket tvingar till en myckenhet kreaturs slagtande, hvarför renmossan i alla bergiga trakter endast borde användas till foder, hvaremot säd till bränvin eller färdigt brinvin alltid kan få köpas och är lätt att transportera, ifall man opatriotiskt och liättsinnigt vill, ätt det afskyvärda fylleriet skall florera. Just nu under sista hälften af oktober och hela november är lättast att till kreaturens vinterföda samla renmossa och stacka den i skogen med granris, för att i vinter hemköras efter behof. Stockholm den 14 oktober 1868. O. I. Hagelstam, öfverste och ledamot af k. landtbruksakademien m. m.