värdigt är att se huru han med tillbjelp af sina
ögon och händer gör sig begriplig. Haf tåla-
mod, käre husbonde, Jovelin uppdagar säkert
huru med denna sak förhåller sig.
Man väntade en fjerdedels timma, som för
markisen tycktes vara ett sekel.
Tiden framskred; man ringde första gången
till qvällsmåltiden, och det skulle måhända bli
nödvändigt att möta: Villareal, utan att ha vun-
nit någon närmare upplysning.
Bois-Dor6 var ett rof för en häftig sinnes-
rörelse. Han steg upp och satte sig åter, hyar-
under. han för sig sjelf yttrade osammanhän-
gande ord, som gjorda Adamas mycket Huf-
vudbry.
Mario, som trodde att ban var uppretad mot
honom, höll sig, tankfull och försagd, i ett hörn
af rummet.
Afven Fleurial märkte sin herres oro; kan
betraktade honom uppmärkaamt, följde honom
tätt i hälarne och grällde, då och då hviftande
med svansen, som om han ville säga;
— Men hvad går då åt er?
Slutligen tog Adamas mod till sig och for-
mulerade sålunda sin fråga:
— Käro herre, utropade han, ri har nu be-
stämdt någonting i hufvudst, som ni döljer för
er tjenare, hvilket gör att desre ännu djupare
lider af att se er oro. Tala, gode husbonde,
tala till Adamas, såsom ni talade till er mössa;
han skall lika litet som er nattmössa förråda
ett enda ord, och ni skall finna, att ni bereder
er sjelf lindring genom att öppna ert bjerta för
en trogen tjenare.
— Adamas, svarade Bois.Dor6, jag är rädd
för att jag blir vansinnig; ty då jag ser detta
barn och hör dess historia, kommer min själ i
en skakning, hvars orsak jag ej kan förklara.
Jag måste tillstå för dig att jag låtit zigue-
narne spå mig. Ibland många andra besynner-