— Ja, ja, här har ni den! sade Mario; men
jag har sett så mycket att jag väl vet hvem
den tillhör.
— Du vet ej, hvad du säger.
— Jo, jag påstår att den egts af spanjoren,
som är här och hvilken ni kallar Villareal.
Han har således gifvit den åt er? -
— Hvad pratar du för slag? Du drömmer!
— Nej, gode herre! Jag har sett devisen
å klingan. Den är spansk och för mig väl-
ekant. Min mor Mercedez3 har en dolk som
är alldeles lika denna, och på hvilken samma
devis står.
— Och hvad betyder denna devis?
— Jag tjenar Gud. — 8. A.
— Och hvad betyder 8. A.?
— Det måste vara initialbokstäfverna till den
mans namn, som rår om dolken. Man brukar
sätta dem just här invid fästet.
— Ja, jag vet det; men hvarför säger du
att denna dolk tillhört den spanske herre, som
nu gästar mitt slott? Han heter ju Villareal.
1 Gossen svarade icke härpå; han syntes för-
ägen.
Han hads icke nu -mohrinnangs vaksamma
blick fästad på sig. Han hade sagt mera än
han bort, och först då det var för sent, erin-
rade han sig henres varningar.
— Min Gud, herr markis, sade Adamas, barn
språka ibland blott för att få språka, och utan
att veta hvad de säga. Låtom 0s3 derföre
återtaga vårt vigliga samtal. Er skogvaktare,
fader Andoche, har i dag burit bit en hop
kramsfogel, som...
— Ja, ja, du har rätt, min vän; låtom oss
tala om middagen... Emellertid... jag vet
icke... jag frågar mig huru det kunde komma
sig att hon hade denna spanska dolk i sin
kjortelficka.
— Hvem, herr markis?