— Ja, ja, här har ni den! sade Mario; men jag har sett så mycket att jag väl vet hvem den tillhör. — Du vet ej, hvad du säger. — Jo, jag påstår att den egts af spanjoren, som är här och hvilken ni kallar Villareal. Han har således gifvit den åt er? — Hvad pratar du för slag? Du drömmer! — Nej, gode herre! Jag har sett devisen å klingan. Den är spansk och för mig välekant. Min mor Mercedez3 har en dolk som är alldeles lika denna, och på hvilken samma devis står. — Och hvad betyder denna devis? — Jag tjenar Gud. — 8. A. — Och hvad betyder 8. A.? — Det måste vara initialbokstäfverna till den mans namn, som rår om dolken. Man brukar sätta dem just här invid fästet. — Ja, jag vet det; men hvarför säger du att denna dolk tillhört den spanske herre, som nu gästar mitt slott? Han heter ju Villareal. 1 Gossen svarade icke härpå; han syntes förägen. Han hads icke nu -mohrinnangs vaksamma blick fästad på sig. Han hade sagt mera än han bort, och först då det var för sent, erinrade han sig henres varningar. — Min Gud, herr markis, sade Adamas, barn språka ibland blott för att få språka, och utan att veta hvad de säga. Låtom 0s3 derföre återtaga vårt vigliga samtal. Er skogvaktare, fader Andoche, har i dag burit bit en hop kramsfogel, som... — Ja, ja, du har rätt, min vän; låtom oss tala om middagen... Emellertid... jag vet icke... jag frågar mig huru det kunde komma sig att hon hade denna spanska dolk i sin kjortelficka. — Hvem, herr markis?