Men för att läsaren skall kunna förstå det som härefter följer, måste han veta hvad som blifvit öfverenskommet mellan flickan och hennes egare, Pilen. Hvad Pilen visste och ville låta Bois-Dorå veta, hoppades han kunna säga genom barnet, då VAlvimar aflägsnat sig. Men vare sig af en nyck eller af begär att få skryta, brydde sig icke Pilar om den öfverenskommelse, som mellan dem blifvit träffad. Hon ville läsa upp hela sin lexa, äfven om hon sjelf skulle få lida och Pilen mista friheten eller lifvet, Kanske också hon lockades af dessa faror, för hvilka det stod i hennes makt att utsätta honom; ty han var föremål för hennes hat. Hon talade derför, som hon sjelf tyckte, trots sin herrskares åtbörder och grimaser. Pilen befann sig i en så mycket större förlägenhet, som han icke kunde säga henne något på spanska, utan att hans ord skulle bli förstådda af MVAlvimar. Hon upptog kiselstenen, undersökte de tecken, af hvilka den omgafs, låtsades kalkylera och yttrade derefter med upprörd och hotande stämma: — Olycka, missräkningar och ovåd har den att vänta sig, hvilkens pant fallit på den röda stjernan ! — Bravo! utbrast dAlvimar med ett nervöst och tvunget skratt; fortsätt, smutsiga kreatur! Gå på, medlem af hundslägtet, mensklighetens afskum, och förkunna för oss bimmelens domar ! Pilar, uppretad af dessa smädelser, blef så vild, att hon uppväckte förskräckelse hos alla, som sågo henne, och till och med hos Pilen sjelf. — Blod och mord! ropade hor, i det hon hoppade fram och åter samt dervid gjorde en