Men för att läsaren skall kunna förstå det
som härefter följer, måste han veta hvad som
blifvit öfverenskommet mellan flickan och hennes
egare, Pilen.
Hvad Pilen visste och ville låta Bois-Dorå
veta, hoppades han kunna säga genom barnet,
då VAlvimar aflägsnat sig.
Men vare sig af en nyck eller af begär att
få skryta, brydde sig icke Pilar om den öfver-
enskommelse, som mellan dem blifvit träffad.
Hon ville läsa upp hela sin lexa, äfven om hon
sjelf skulle få lida och Pilen mista friheten eller
lifvet,
Kanske också hon lockades af dessa faror,
för hvilka det stod i hennes makt att utsätta
honom; ty han var föremål för hennes hat.
Hon talade derför, som hon sjelf tyckte, trots
sin herrskares åtbörder och grimaser. Pilen
befann sig i en så mycket större förlägenhet,
som han icke kunde säga henne något på span-
ska, utan att hans ord skulle bli förstådda af
MVAlvimar.
Hon upptog kiselstenen, undersökte de tecken,
af hvilka den omgafs, låtsades kalkylera och
yttrade derefter med upprörd och hotande
stämma:
— Olycka, missräkningar och ovåd har den
att vänta sig, hvilkens pant fallit på den röda
stjernan !
— Bravo! utbrast dAlvimar med ett nervöst
och tvunget skratt; fortsätt, smutsiga kreatur!
Gå på, medlem af hundslägtet, mensklighetens
afskum, och förkunna för oss bimmelens domar !
Pilar, uppretad af dessa smädelser, blef så
vild, att hon uppväckte förskräckelse hos alla,
som sågo henne, och till och med hos Pilen
sjelf.
— Blod och mord! ropade hor, i det hon
hoppade fram och åter samt dervid gjorde en