Om åkarne i Stockholm. Man skrifver till oss: Herr Redaktör! När man passerar Gustaf Adolfs torg klockan mellan 11 och 1 på aftonen, skall man finna, om man väntar någon stund, ända till 20 430 åkare köra kors och tvärs öfver torget; och så fort de upptäcka någon eller några vandrare, köra de i kapp mot dessa för att erbjuda sina droskor. Under samma tid finnes å åkarestationerna icke något åkdon att tillgå; detta är isynnerhet händelsen å de aflägsnaste stationerna — just der åkdon äro mest behöfliga — och hvarest insändaren och hans familj otaliga gånger fåfängt sökt sådant befordringsmedel. Här anmärkta oskick af hrr åkare att belamra Gustaf Adolfs torg om qvällarne, behagade Ni göra vederbörande uppmärksamma på. Red. har nu villfarit insändarens önskan och tillägger några ord. Det är alldeles rätt och tillbörligt att åkare äro att tillgå på Gustaf Adolfs torg, hvilket är medelpunkten för en stor del af folkrörelsen i Stockholm; men det är hvarken rätt eller tillbörligt att åkarne köra och vända i alla riktningar om qvällarne, utan att respektera de vanliga gångvägarne, så att de som passera torget till fots löpa fara att blifva öfverkörda, isynnerhet derför att åkarne, såsom Insändaren antydt, flyga åstad, likt falken när han ser rof, mot operans och operakällarens kunder — eller andra vandrare som åkaren antager kunna hafva lust att anlita honom. Detta kan förebyggas genom den enkla åtgärden af öfverståthållareembetet, att tillåta ett visst antal åkare (i tur) stå med sina åkdon på Gustaf Adolfs torg i linie utanför operahuset från 1, timma efter spektaklets slut till en sen timma på natten. Den åkare som körde ur linien för att söka kunder på torget skulle pliktfällas. Att afbjelpa bristen på droskor sent på qvällarne å de aflägsnare stationerne torde blifva temligen svårt. Öfverhufvud förmena vi att det icke är ändamålsenligt att i en så vidsträckt stad som Stockholm binda åkarne vid vissa jemförelsevis stora stationer. Det borde vara åkare, en eller flera, tillåtet att välja sig plats på någon viss gata eller torg, äfvensom att köra i gående fram och tillbaka på eh viss gata eller på delar af en viss gata, för att vara till hands för allmänheten. Ansökning härom skulle göras hos öfverståthållareembetet som egde pröfva dess lämplighet. Hvarje åkare skulle åligga att hålla rent efter sig och att köra undan, när trafiken kräfde det. — En sådan utspridning af åkarne skulle gagna såväl dessa som allmänheten. Man nödgas nu mången gång umbära åkare, derföre att det är för långt till närmaste station. Den goda följden skulle ock här och der kunna uppstå af den nu föreslagna fördelningen, att det komme att uppstå ett alldeles nytt slag af åkerier, nemligen sådana små, med en eller två hästar, som hade sitt stall och vagnsbod i hus vid de större gatorna. Egaren af ett sådant litet åkeri kunde derjemte hålla gård och gata rena och hafva hustru som hölle mjölkmagasin eller vore porvakt i samma hus som åkeriet o. s. v. Sålunda skulle efterhand i Stockholm uppstå ett slägte af åkare, hvilka, derigenom att de mellan hvarje skjuts hade sysselsättning och tillgång till hemmet, vore räddade från det kroppsliga och andliga förderf, som det skall fordras en oerhörd själsstyrka att bevara sig emot, när man, såsom nu, måste tillbringa 15—16 timmar hvarje dygn ite i sällskap med kamrater som timtals äro ;ysslolösa, och hvilket, i förening med höstens