sig att höra dessa spådomar, som han lät på-
skina att han föraktade.
Han beslöt derför att endast fälla mer eller
mindre betydelselösa yttranden, såsom han all-
tid gjorde, då han råkade ut för personer,
hvilka voro benägna för att taga anstöt af hans
profetior.
Han hoppades, att dAlvimar skulle draga sig
tillbaka. I sådan händelse skulle han nemli-
gen komma i tillfälle att undfägna de andra
med gynsamma spådomar, hvarför man skulle
randligen betala honom; ty sedan tre dagar
hade han uppehållit sig i grannskapet, smugit
omkring öfverallt, lyssnat vid dörrarne och
låtsat icke förstå franska språket, för att så-
lunda narra folk att i hans närvaro tala oför-
behållsamt.
Härigenom hade han fått reda på ganska
mycket, och hvad dAlvimar angick, hade han
om honom erfarit något, som den unge man-
nen gerna skulle ha sett begrafvet i glömskans
elf. Men lugnad af hans oskadliga förutsägel-
ser, brydde sig dAlvimar icke om att lemna
sällskapet; ingen fann något nöje uti hvad Pi-
len hade att förkunna; den fintlige konstnären
gjorde fiasco, efter att ha användt både tid
och möda, för att på förhand försäkra sig om
en god recett.
Man stod just i begrepp att låta honom gå,
då han sade:
— Adle herrar, jag är icke någon trollkarl;
jag svär det vid den bild at min skyddspatron,
som jag bär på mitt bröst; jag förnekar på
det bestämdaste att jag står i något förbund
med djefvulen. Jag sysselsätter mig endast
med den af de kyrkliga myndigheterna tillåtna
magien; men...
— Jaså, har du inte försvurit dig åt f—n;
då kan du gå för hin i våld! sade herr de
Beuvre skrattande; du tråkar ut oss!