En rik prestgårdsmamsell och en kusk! Quel horreur
i det aristokratiska England.
cEttanm går! I ett hus vid vestra Hamn-
kanalen i Göteborg har funnits en papegoja, som
i långa tider varit mycket språksam af sig. Sedan
pålningsarbetena vid kajanläggningen börjats, för-
stummades papegojan plötsligt, började hänga hufvu
des och se helt fundersam ut. Man kunde ej inse or-
saken härtill, och gissade slutligen att fogeln blif-
vit skrämd af de vid pålningen sysselsatte arbetar-
nes ständiga sång med den enformiga texten Ettan
går o. 8 Y. Man gissade hit, man gissade dit,
men kom ej till något resultat; gojan var och för-
blef tyst. En vacker morgon löstes dock gåtan.
Den långa fundersamheten hado endast varit en i hög
grad spänd uppmärksamhet, som nu bar frukt, 1
det gojan med ljudelig och skorrande ton började
sjunga: Ettan går, sjung hoppfallerallera!
Lifvet i hafvet, Två välkända engelska
naturforskare, d:r Carpenter och professor Thom-
son från Belfast äro för närvarande ute på en
expedition, 1,000 famnar och mera vester om Fär-
darna. Genom denna expedition är meningen få
utrönt, huruvida lefvande varelser finnas i hafvets
djupaste delar. Afl. professor Edvard Forbes på-
stod, att trycket på större djup är för stort för att
något lif der ekulle kunna förefinnas — att det icke
är tillräckligt ljust dernere — och att vattnet inne-
höll för litet luft.
Biddar Blåskärgg, Offenbachs olyckliga
hjelte, gör för närvarande ett ofantligt uppseende
i Newyork på Niblos teater.
I Paris har utkommit 25:te bandet af Na-
poleon I:s bref. Det innehåller följande säll-
samma bref till hans maka, kejsarinnan Marie
Louise:
Min fru) och goda vän! — Jag har erhållit
brefvet, hvari Ni underrättar mig om, att Ni till
sängs emottagit erkekansleren; det ir min vilja,
att Ni under inga omstindigheter och under ingen
förevändning emottager någon, när Ni ligger till
sängs. Detta är först tillåtet, då man öfverskridit
tretiotalet. Napoleon.
Hirurgiens triumf. Någon frågade
en kirurg, som hade en mycket grälsjak hustru,
hvad han skulle anse för sin vetenskaps största
triumf. Ått taga bort käften på en grälande
qvinna, blef svaret.
Skandal-skrifveriet för hundra år
sedan. I sednaste häftet af tidskriften Revue
des cours lUtteraires förekommer en intressant
afbandling af Alfred Rambaud om den hemliga
diplomatien under Ludvig XV:s regering. Deri
anföres ur chevalier dEons memoirer en berät-
telse om en hemlig beskickning, som konungen
uppdrog åt Beaumarchais (författaren af Figa-
ros bröllop):
Vid denna tid fanns i London en fransk flyk-
ting, ryktbar smädare, redaktör af den pansrade
tidningen, som förtjenade sitt uppehälle på att
författa smutsfyllda pamfletter angående fram-
stående personer och att hota med att gifva ut
dessa skrifter, om man icke köpte dem af honom.
Denne fribytare gjorde sig sålunda ganska goda
inkomster på skrämda samvetens bekostnad.
Imellanåt inhöstade han också en rik skörd af
oqväden och stryk. Grefven af Lauraguais tvang
honom att sjelf låta införa tre gångeri Londons
tidvingar ett erkännande att han var lögnare,
bedragare och bakdantare. — Då han erbjöd
åt Ulon att göra ett sådant der inköp, svarade
denne med att hota att skära öronen af honom
eller låta skarprättaren göra det. En annan
skref till honom:
Herr narr, ni begär af mig femtio louisdorer
för att icke offentliggöra vissa anekdoter an-
gående mig; om ni vill betala mig hundra, skall
jag sjelf förse er med mycket kuriösare och
mindre bekanta anekdoter, som ni kan öka er
samling med. Jag afvaktar ert svar.
Konung Ludvig XV förfor icke på samma
sätt, utan när han fick veta att denne skandal-
skrifvare hade hopsatt de nedrigaste beskyll-
ningar mot madame Dubarry (konungens favorit)
skickade han till honom Beaumarchais, som köpte
af honom hela upplagan för en ofantlig summa.
För att icke inviga bela London i autodafeen,
hyrde Beaumarchais ute på landet en kalkugn
att bränna exemplaren uti; och sålunda blef den
heder, som madame Dubarry ännu egde qvar,
räddad, säger tEon.
Höstvisa 1868.
Värre sommar har jag aldrig sett
Än i år — jag svär det —,
Ty man drunknar ju i bara svett.
Rakt åt fanders bir det,
Och om rätt det vore,
Jag på stunden fore
Upp till norra poln med Nordensköld.
Solen brinner ju rent af besatt
Hela dan i ända,
f) Den franska artigheten är så stor, att inom alla klasser
mannen sällan tilltalar sin hustru, utan att kalla: henne
madame och vous (ni). Fäder och mödrar nyttja till
sina söner och döttrar tilltalsorden monsieur och ma-
demoiselle.
sig att höra dessa spådomar, som han lät på-
skina att han föraktade.
Han beslöt derför att endast fälla mer eller
sm FE TF em agg So MR HA