de Beuvre, som sjelf var den starkaste tvif-
laren.
— Som ni behagar, svarade Bois-Dor; men
jag kan ej hjelpa det. Jag har varit vittne
till verkligen öfverraskande saker! Tio gånger
har hvad man spått mig gått i fullbordan.
— Hur kan ri vilja påstå, inföll PAlvimar,
att en okunnig tok, som denne pojke i sjelfva
verket är, förmår genomskåda den slöja, hvil-
ken betäcker framtiden; denna är ju uppenbar
endast för Gud.
— Jag tror blott, svarade markisen, att han
kan begagna sig af siffrorna, som för honom
äro såsom bokstäfver, hvilka en uti sjelfva ta-
len inneboende slump sammanfogar till ord och
satser.
De Beuvre skrattade åt markisen och be-
fallde spåmannen att säga allt.
DAlvimar skulle helst ha önskat, att en så-
dan befallning ej gifvits; ty hans misstro var
endast låtsad; han hyste verkligen den öfver-
tygelsen, att djetvulen mångenstädes har sin
hand med i spelet, och lofvade sig sjelf att
anbefalla Pilen i herr Poulains åtanka; denne
skulle säkerligen icke underlåta att vid lämp-
ligt tillfälle laga att den vantrogno blefve steg-
lad och å båle bränd. Men mot sin vilja brann
han af otålighet att få lära känna sitt öde,
hvartill dessutom kom, att han inför fru de
Beuvre gerna ville gälla för en stark ande.
Innan Pilen efterkom herr de Beuvres befall-
ning att tala, gjorde han inom sig allvarsamma
betraktelser.
Han misstrodde spanjoren. Kan visste, att
han ej riskerade något, då han uppträdde in-
för personer utan religiös tro och religiöst in-
tresse; ty sådana brukade ej anklaga spåmän
och trolikarlar; men han hade en alltför skarp
blick, för att icke inse, det dAlvimar, då han
sökte taga tillbaka sin pant, velat undandraga