trumman till största delen afstitter sig i för sådant ändamål inrättade brunnar, ur hvilka den afsatta orenligheten upphemtas och bortföres, att qvantiteten af orenligheten, som genom trumman och diket föres till Ärstaviken, icke är betydlig, utan tvärtom obetydlig, att diket utmynnar i niimnde vik öfver 24 mil från vattenledningens uppfordringsverk, att det obetydliga tillflödet från diket icke rimligtvis kan antagas hafva menligt inflytande å Arstavikens betydliga vattenmassa och att den klandrade afloppstrumman ir en verklig förbättring. Men hr L—n har ansett det mindre besvärligt att skrifva utan sakkännedom. Beträffande hi L—ns positiva påstående om den fortgående försämringen af Årstavikens vatten, så förhåller sig dermed på det sittet, att detta vattens renhetsgrad kan omvexla flera gånger på ett år, och olika år, sinsemellan jemförda, förete äfven omvexling, så att renheten kan vara större ett år än ett föregåeende. Exempelvis må niimnas att vattnets beskaffenhet var ofördelaktigast 1862, då afsättningen af vixtämnen i filtrerna var relativt större än sedan varit fallet. Hr L—n har antagligen luktat på filtrerna vid något tillfälle, då synnerligen ogynsamma förhållanden varit rådande, och genast blifvit färdig med sitt obesvärade totalomdöme. Detta omdöme bevisar emellertid icke annat än att hr L—n icke är hemma i saken. Ty förhållandet är att de ämnen, som afsätta sig i filtrerna, icke lukta förr än de utan skydd af vatten varit utsatta för luftens påverkan så länge, att de hunnit öfvergå till förruttnelse, och detta kan endast inträffa under den tid, då orenad filter står under rangöring och följaktligen icke begagnas. Hvad betyder då den öfverklagade lukten? Lika litet här som vid andra vattenledningar. Att sanden i filtrerna nu orenas mera än förr och måste oftare ombytas, finner hr L—n vara en naturlig följd af vattnets tilltagande orenhet, och rörande det ökade arbetet utropar hr L—n helt naivt: Kan detta ske utan ökade kostnader och svårigheter?! Nej visst icke utan ökade utgifter, deri har nog hr L—n ritt, men om sjelfva anledningen till det ökade arbetet och den ökade kostnaden har icke hr L—n den aflägsnaste aning. Hvar och en, utom hr L—n naturligtvis, inser nog att det måste medföra större kostnad 1868 att i medeltal filtrera omkring 2,500,000 kannor vatten dagligen, än det 1862 medförde att filtrera omkring 300,000 kannor dagligen och likaså att 2,500,000 kannor vatten förorena filtrerna mera än 300,000 kannor. Hr L—n, som synes tarfva grundlig undervisning i allt, har icke förstått denna enkla sak, utan skrifvit för att vederlägga — sig sjelf eller för att blifva vederlagd. Hammarbysjöns sänkning behandlas fortfarande af hr L—n som en bagatellsak. Ingen betydlig sjösänkning behöfvres, säger han, endast 10 fot (!) Det kallar han obetydligt, förmodligen derför, att för honom inga svårigheter finnas — på papperet.) Vi öfverlemna åt hr L—n och Mälarens strandegare att genomföra denna fråga, som torde vara ett tacksammare iämne att skrifva om än Stockholms vattenledning, om hvars angeligenheter hr L—n, vi påstå det fortfarande, saknar all kännedom. Apropos dypöl — ett af hr L—n begagnadt kraftord — så tillåta vi oss slutligen framkasta en upprörande fråga och att derpå meddela ett upprörande svar. Anser hr L—n det omöjligt att taga vattenledningsvatten till hushållsförbrukning från ett vatten som liknar en dypöl? Då denna fråga antagligen af hr L—n besvaras med ja, så kunna vi, efter fullt trovärdig persons uppgift, meddela, att man på ett ställe i England funnit lämpligt att ur en å, hvars vatten ir så fullt af gyttja att det kan liknas med välling, taga vatten, som efter filtrering är lika användbart som vattenledningsvatten hos oss. Denna lilla notis bevisar att dypölar icke äro att förakta och icke heller föraktas af klokt folk. Hirmed taga vi farväl af hr L—n, som bör vara tacksam för våra utan tvifvel välmenta upplysningar och rättelser, såsom han uttrycker sig i den s. k. vederläggningen. Måtte nu hr L—n bevisa sin tacksamhet på det sätt, att han icke vidare offentligen, till medmenniskors förvillelse, yttrar sig i ämnen, som äro honom fullkomligt främmande. Stockholm den 8 okt. 1868. —Yr. ) Det torde vara skäl att erinra hr L—n om att Hammarbysjön äfven har strandegare.