trumman till största delen afstitter sig i för sådant
ändamål inrättade brunnar, ur hvilka den afsatta
orenligheten upphemtas och bortföres, att qvanti-
teten af orenligheten, som genom trumman och
diket föres till Ärstaviken, icke är betydlig, utan
tvärtom obetydlig, att diket utmynnar i niimnde
vik öfver 24 mil från vattenledningens uppfordrings-
verk, att det obetydliga tillflödet från diket icke
rimligtvis kan antagas hafva menligt inflytande
å Arstavikens betydliga vattenmassa och att den
klandrade afloppstrumman ir en verklig förbättring.
Men hr L—n har ansett det mindre besvärligt
att skrifva utan sakkännedom.
Beträffande hi L—ns positiva påstående om den
fortgående försämringen af Årstavikens vatten, så
förhåller sig dermed på det sittet, att detta vattens
renhetsgrad kan omvexla flera gånger på ett år,
och olika år, sinsemellan jemförda, förete äfven
omvexling, så att renheten kan vara större ett år
än ett föregåeende. Exempelvis må niimnas att
vattnets beskaffenhet var ofördelaktigast 1862, då
afsättningen af vixtämnen i filtrerna var relativt
större än sedan varit fallet.
Hr L—n har antagligen luktat på filtrerna vid
något tillfälle, då synnerligen ogynsamma förhål-
landen varit rådande, och genast blifvit färdig med
sitt obesvärade totalomdöme.
Detta omdöme bevisar emellertid icke annat än
att hr L—n icke är hemma i saken. Ty förhål-
landet är att de ämnen, som afsätta sig i filtrerna,
icke lukta förr än de utan skydd af vatten varit
utsatta för luftens påverkan så länge, att de hunnit
öfvergå till förruttnelse, och detta kan endast in-
träffa under den tid, då orenad filter står under
rangöring och följaktligen icke begagnas. Hvad
betyder då den öfverklagade lukten? Lika litet
här som vid andra vattenledningar.
Att sanden i filtrerna nu orenas mera än förr
och måste oftare ombytas, finner hr L—n vara en
naturlig följd af vattnets tilltagande orenhet, och
rörande det ökade arbetet utropar hr L—n helt
naivt: Kan detta ske utan ökade kostnader och
svårigheter?! Nej visst icke utan ökade utgifter,
deri har nog hr L—n ritt, men om sjelfva anled-
ningen till det ökade arbetet och den ökade kost-
naden har icke hr L—n den aflägsnaste aning.
Hvar och en, utom hr L—n naturligtvis, inser
nog att det måste medföra större kostnad 1868 att
i medeltal filtrera omkring 2,500,000 kannor vatten
dagligen, än det 1862 medförde att filtrera omkring
300,000 kannor dagligen och likaså att 2,500,000
kannor vatten förorena filtrerna mera än 300,000
kannor.
Hr L—n, som synes tarfva grundlig undervisning
i allt, har icke förstått denna enkla sak, utan skrif-
vit för att vederlägga — sig sjelf eller för att blifva
vederlagd.
Hammarbysjöns sänkning behandlas fortfarande
af hr L—n som en bagatellsak. Ingen betydlig
sjösänkning behöfvres, säger han, endast 10 fot (!)
Det kallar han obetydligt, förmodligen derför, att
för honom inga svårigheter finnas — på papperet.)
Vi öfverlemna åt hr L—n och Mälarens strandegare
att genomföra denna fråga, som torde vara ett
tacksammare iämne att skrifva om än Stockholms
vattenledning, om hvars angeligenheter hr L—n,
vi påstå det fortfarande, saknar all kännedom.
Apropos dypöl — ett af hr L—n begagnadt
kraftord — så tillåta vi oss slutligen framkasta en
upprörande fråga och att derpå meddela ett upp-
rörande svar.
Anser hr L—n det omöjligt att taga vattenled-
ningsvatten till hushållsförbrukning från ett vatten
som liknar en dypöl?
Då denna fråga antagligen af hr L—n besvaras
med ja, så kunna vi, efter fullt trovärdig persons
uppgift, meddela, att man på ett ställe i England
funnit lämpligt att ur en å, hvars vatten ir så fullt
af gyttja att det kan liknas med välling, taga vat-
ten, som efter filtrering är lika användbart som
vattenledningsvatten hos oss.
Denna lilla notis bevisar att dypölar icke äro att
förakta och icke heller föraktas af klokt folk.
Hirmed taga vi farväl af hr L—n, som bör vara
tacksam för våra utan tvifvel välmenta upplysnin-
gar och rättelser, såsom han uttrycker sig i den
s. k. vederläggningen. Måtte nu hr L—n bevisa
sin tacksamhet på det sätt, att han icke vidare of-
fentligen, till medmenniskors förvillelse, yttrar sig
i ämnen, som äro honom fullkomligt främmande.
Stockholm den 8 okt. 1868. —Yr.
) Det torde vara skäl att erinra hr L—n om att
Hammarbysjön äfven har strandegare.