— Tror ni derpå, herr markis? genmälde
dAlvimar, hvilken försökte synas förvånad öf-
ver det allvar, hvarmed Bois-Dor6 framställde
sin fråga.
— Jag? Hum, ja, något litet, likasom alla
andra!
— Ingen tror numera på dylika galenskaper.
— Men det gör jag, inföll Lauriane. Troll-
karl, jag besvär dig att, om mitt öde är olyck-
ligt, låta mig sväfva i ovisshet derom, eller
ock att du ur din vetenskap hemtar ett medel
att betvinga detta öde.
— Lysande drottning öfver hjertan, svarade
Pilen, jag lyder er befallning. En stor fara
hotar er; men om ni endast under tre dagar,
räknade från detta ögonblick, ej bortgifver ert
hjerta, skall det segra öfver djefvulen!
— Ni är just icke synnerligen rik på ord,
märker jag! utropade dAlvimar; ni tycks lefva
på hjerta och segra!
— Man är icke rik, för det man vill vara
det, högt uppsatte herre, svarade ziguenaren;
men det gifves dock menniskor, som så ifrigt
eftersträfva rikedomar, att de glömma bort att
det gifves något som heter bila och galge.
— Står det skrifvet i ödets bok, att denne
ädling i framtiden skall få göra bekantskap
med dylika saker? frågade Lauriane, som känt
sig ganska träffad af spåmannens ord till henne
och derför nu sökte slå bort alltsammans ge-
nom skämt.
— Möjligt! sade herr VAlvimar i likgiltig
ton; man kan ej veta hvad som kommer
att ske.
— Jo, man kan! utropade Pilen. Vill någon
veta hvad ödet beslutat, sä skola vi se efter.
— Det vill ingen, yttrade markisen, om nå-
gon af oss har olyckor att vänta sig i fram-
tiden.
— Ni tror således, min granne! sade herr