— Tror ni derpå, herr markis? genmälde dAlvimar, hvilken försökte synas förvånad öfver det allvar, hvarmed Bois-Dor6 framställde sin fråga. — Jag? Hum, ja, något litet, likasom alla andra! — Ingen tror numera på dylika galenskaper. — Men det gör jag, inföll Lauriane. Trollkarl, jag besvär dig att, om mitt öde är olyckligt, låta mig sväfva i ovisshet derom, eller ock att du ur din vetenskap hemtar ett medel att betvinga detta öde. — Lysande drottning öfver hjertan, svarade Pilen, jag lyder er befallning. En stor fara hotar er; men om ni endast under tre dagar, räknade från detta ögonblick, ej bortgifver ert hjerta, skall det segra öfver djefvulen! — Ni är just icke synnerligen rik på ord, märker jag! utropade dAlvimar; ni tycks lefva på hjerta och segra! — Man är icke rik, för det man vill vara det, högt uppsatte herre, svarade ziguenaren; men det gifves dock menniskor, som så ifrigt eftersträfva rikedomar, att de glömma bort att det gifves något som heter bila och galge. — Står det skrifvet i ödets bok, att denne ädling i framtiden skall få göra bekantskap med dylika saker? frågade Lauriane, som känt sig ganska träffad af spåmannens ord till henne och derför nu sökte slå bort alltsammans genom skämt. — Möjligt! sade herr VAlvimar i likgiltig ton; man kan ej veta hvad som kommer att ske. — Jo, man kan! utropade Pilen. Vill någon veta hvad ödet beslutat, sä skola vi se efter. — Det vill ingen, yttrade markisen, om någon af oss har olyckor att vänta sig i framtiden. — Ni tror således, min granne! sade herr