Lauriane, att hålla mitt löfte till er, såsom en
ädling anstår, samt att förblifva er trogen in i
döden. ;
— Det är också derpå jag räknar, sade hon
och räckte honom handen; jag vet, att ni är
en man med hjerta och dertill en oöfverträfflig
herde. Låtom oss nu återvända till min far,
som jag vill underrätta om vår öfverenskom-
melse; ty ingen annan än hän bör känna vår
hemlighet. :
— Mycket gerna, svarade markisen; men
skola vi icke gifra hvarandra något, som vi
kunna bevara såsom en underpant på, en crin-
ring om våra löften?
— Hvad för slag då? Säg blott hvad ni ön-
skar, och jag är beredd att bifalla er begäran;
men er ring får ni inte. Ni täcktes erinra er,
att jag, såsom enka, ej kan mottaga någon så-
dan af er; åtminstone kan jag ej bära en an:
pan ring än den jag mottagit af min salig man,
förrän jag inträder i nytt äktenskap.
— Nåväl, så tillåt mig då attimorgon skicka
er en gåfva. som är er värdig.
— Nej, för all del! det skulle ja vara att
inviga hela verldeu i förtroendet. Gif mig nå-
gon småsak, någonting, som ni för tillfället har
på er. Vänta. litet, ni kan ge mig denna lilla
emaljerade elfenbensadosa, som ni håller i han-
en!
— Må göra! men hvad får jag af er? Tyjag
ser att ni riktigt uppfattat meringen med detta
byte. Den sak, som gifres, bör vara något,
som man har till hands i det ögonblick, då
sjelfva löftet aflägges.
Lauriane sökte i sina fickor, der hon icke
fann någonting annat än sin näsduk, sina hand-
skar, sin börs och herr Sciarras dolk.
Börsen hade hon fått af sin mor; hon gaf
honom derför dolken. -
— Göm den väl, sade hon, och hoppas på