Lauriane, att hålla mitt löfte till er, såsom en ädling anstår, samt att förblifva er trogen in i döden. ; — Det är också derpå jag räknar, sade hon och räckte honom handen; jag vet, att ni är en man med hjerta och dertill en oöfverträfflig herde. Låtom oss nu återvända till min far, som jag vill underrätta om vår öfverenskommelse; ty ingen annan än hän bör känna vår hemlighet. : — Mycket gerna, svarade markisen; men skola vi icke gifra hvarandra något, som vi kunna bevara såsom en underpant på, en crinring om våra löften? — Hvad för slag då? Säg blott hvad ni önskar, och jag är beredd att bifalla er begäran; men er ring får ni inte. Ni täcktes erinra er, att jag, såsom enka, ej kan mottaga någon sådan af er; åtminstone kan jag ej bära en an: pan ring än den jag mottagit af min salig man, förrän jag inträder i nytt äktenskap. — Nåväl, så tillåt mig då attimorgon skicka er en gåfva. som är er värdig. — Nej, för all del! det skulle ja vara att inviga hela verldeu i förtroendet. Gif mig någon småsak, någonting, som ni för tillfället har på er. Vänta. litet, ni kan ge mig denna lilla emaljerade elfenbensadosa, som ni håller i hanen! — Må göra! men hvad får jag af er? Tyjag ser att ni riktigt uppfattat meringen med detta byte. Den sak, som gifres, bör vara något, som man har till hands i det ögonblick, då sjelfva löftet aflägges. Lauriane sökte i sina fickor, der hon icke fann någonting annat än sin näsduk, sina handskar, sin börs och herr Sciarras dolk. Börsen hade hon fått af sin mor; hon gaf honom derför dolken. — Göm den väl, sade hon, och hoppas på