— Jag har ej skytt hvarken tortyren eller döden, tänkte Giovellino. Nåväl, jag skall äfven nu trotsa dem; ty jag unnar icke denne spanjor den glädjen att se mig blekna. Han riktade ögonen åt ett annat håll och spelade lika vackert, som om han suttit vid herr de Bois-Dorå3 bord. Men WVAlvimar gick fram och åter, roade sig då och då med att stanna midt framför honom och fixera honom skarpt; det såg nästan ut som ville han göra honom till mål för sina knifkastningar. Det straff, som vanligen åtföljer hvad man kallar dåligt skämt, uteblef icke heller nu; han kände sig verkligen starkt frestad att göra sig skyldig till en låg handling, ett nedrigt brott. Öfver hela hans kropp utbröt kallsvett; han var nära att råka i yrsel. Lucilio märkte, huru det stod tilf med honom; men heldre satte han sitt lif på spel, än han ett enda ögonblick förrådde sin fruktan för en man, som var fiende till hans fosterland och som aan väl såg höra till dem, som underskatta menniskvvärdet. ss