— Jag har ej skytt hvarken tortyren eller
döden, tänkte Giovellino. Nåväl, jag skall äf-
ven nu trotsa dem; ty jag unnar icke denne
spanjor den glädjen att se mig blekna.
Han riktade ögonen åt ett annat håll och
spelade lika vackert, som om han suttit vid
herr de Bois-Dorå3 bord.
Men WVAlvimar gick fram och åter, roade
sig då och då med att stanna midt framför
honom och fixera honom skarpt; det såg nästan
ut som ville han göra honom till mål för sina
knifkastningar. Det straff, som vanligen åt-
följer hvad man kallar dåligt skämt, uteblef
icke heller nu; han kände sig verkligen starkt
frestad att göra sig skyldig till en låg hand-
ling, ett nedrigt brott.
Öfver hela hans kropp utbröt kallsvett; han
var nära att råka i yrsel.
Lucilio märkte, huru det stod tilf med ho-
nom; men heldre satte han sitt lif på spel, än
han ett enda ögonblick förrådde sin fruktan
för en man, som var fiende till hans foster-
land och som aan väl såg höra till dem, som
underskatta menniskvvärdet.
ss