a äa derigenom att de hade en mer eller
mindre dunskel aning om att de konkurrerade
med hvarandra.
Förhållandet var att Bellivda berättat för
herr Poulains hushållerska det samtal mellan
markisen och Adamas, som hon aftonen förut
åhört. Hushållerskan hade i sin tur gifvit
kyrkoherden del af hvad hon förnummit, och
denne åter underrättat dAlvimar om saken ge-
nom en biljett af följande lydelse:
Ni har i er värd en rival, som ni lätt kan
slå ur brädet. Drag nytta af tillfället.
DAlvimar kunde icke låta bli att draga på
munnen, då han erfor denna nyhet. Han an-
såg sin medtäflare alldeles oskadlig; ty, enligt
den plan han uppgjort, ämnade han gauast an-
gripa den unga enkans hjerta. Föga brydde
han sig om, huruvida hennes far uppmuntrade
honom eller icke; han visste nog att,sedan han
väl vunnit Laurianes tycke, skulle det ötriga
gå af sig sjelf.
Holt annorlunda resonnerade herr de Boi:-
Dor.
Han kunde icke hysa några tvifvel om den
aktning och tillgifvenhet, hvarmed han omfat-
tades af sina grannar. Men has begrep art
det icke var honom möjligt att i en bast för-
vrida hufvudet på Lauriane; derför skulle han
helst ha sett att han fått samtala en stund i
enrum med far och dotter. Då skulle han ha
redogjort för sina förmögenhets-vilkor m.m. oca
sedan på ett så behagligt sätt som möjligt fram-
kommit med sin anhållan.
Kortesligen, markisen hade beslatat tillvägagå
såsom i allmänhet en välupplostrad ädling, un-
der det att hans rival föredragit en äfventyrares
vanliga medel.
Herr de Beuvre, som väl märkte att dä Alvi-
mar kurtiserade den unga enkan, förde sin
gamle vän afsides och nödgade honom att följa