a äa derigenom att de hade en mer eller mindre dunskel aning om att de konkurrerade med hvarandra. Förhållandet var att Bellivda berättat för herr Poulains hushållerska det samtal mellan markisen och Adamas, som hon aftonen förut åhört. Hushållerskan hade i sin tur gifvit kyrkoherden del af hvad hon förnummit, och denne åter underrättat dAlvimar om saken genom en biljett af följande lydelse: Ni har i er värd en rival, som ni lätt kan slå ur brädet. Drag nytta af tillfället. DAlvimar kunde icke låta bli att draga på munnen, då han erfor denna nyhet. Han ansåg sin medtäflare alldeles oskadlig; ty, enligt den plan han uppgjort, ämnade han gauast angripa den unga enkans hjerta. Föga brydde han sig om, huruvida hennes far uppmuntrade honom eller icke; han visste nog att,sedan han väl vunnit Laurianes tycke, skulle det ötriga gå af sig sjelf. Holt annorlunda resonnerade herr de Boi:Dor. Han kunde icke hysa några tvifvel om den aktning och tillgifvenhet, hvarmed han omfattades af sina grannar. Men has begrep art det icke var honom möjligt att i en bast förvrida hufvudet på Lauriane; derför skulle han helst ha sett att han fått samtala en stund i enrum med far och dotter. Då skulle han ha redogjort för sina förmögenhets-vilkor m.m. oca sedan på ett så behagligt sätt som möjligt framkommit med sin anhållan. Kortesligen, markisen hade beslatat tillvägagå såsom i allmänhet en välupplostrad ädling, under det att hans rival föredragit en äfventyrares vanliga medel. Herr de Beuvre, som väl märkte att dä Alvimar kurtiserade den unga enkan, förde sin gamle vän afsides och nödgade honom att följa