vän, att en sorg, som inslumrat, återvaknar,
alldeles såsom man får lida upprepade gånger
af de sår, man hemför från kriget. Vet du,
hvad åsynen af denne älsklige fader- och mo-
derlöse gosse har kommit mig att tänka på?
Det är att jag börjar bli gammal, min stackars
Adamas.
— Herr markisen skämtar!
— Nej, vi äro båda komna till åren, min
vän, och min ätt skall utdö med mig. Jag
bar visserligen några kusiner, som jag just
icke bryr mig om, och hvilka möjligen skola
bereda min fars namn en längre fortvaro; men
jag skall blifva den förste och den siste Bois-
Dor och min markisvärdighet skall icke gå i
arf till någon.
— Jag har ofta tänkt härpå, och jag har
varit ledsen öfver att herr markisen icke kun-
nat besluta sig för att öfvergifva ungkarls-
ståndet och taga någon vacker flicka i trak-
ten till äkta.
— Ja, säkert är att jag gjort orätt uti att
försumma detta. Jag har lupit alltför mycket
från skönhet till skönhet, och ehuru jag aldrig
varit känd af herr dUrfå, vill jag slå vad om
att han, ifall han hört talas om mig, skulle ha
funnit mig vara en make till herden Hylas.
— Nå, det vore väl något att glädjas öfver,
herr markis. Denne herde är en mycket älsk-
värd man, synnerligen qvick och, efter min upp-
fattning, den mest roande af alla bokens hjeltar.
— Ja, men han är ung, och jag upprepar
för dig att jag börjar bli gammal; just dertör
bedröfvar det mig att jag icke har någon
familj. Vet du, att jag har väl minst tjugo
gånger haft den iden eller rättare erfarit be-
hofvet af att skaffa mig en fosterson?
— Jag vet det, herr markis; så ofta ni ser
ett snällt och behagligt barn, återuppstår alltid
denna id6 hos er. Men hvad är det väl, som