vän, att en sorg, som inslumrat, återvaknar, alldeles såsom man får lida upprepade gånger af de sår, man hemför från kriget. Vet du, hvad åsynen af denne älsklige faderoch moderlöse gosse har kommit mig att tänka på? Det är att jag börjar bli gammal, min stackars Adamas. — Herr markisen skämtar! — Nej, vi äro båda komna till åren, min vän, och min ätt skall utdö med mig. Jag bar visserligen några kusiner, som jag just icke bryr mig om, och hvilka möjligen skola bereda min fars namn en längre fortvaro; men jag skall blifva den förste och den siste BoisDor och min markisvärdighet skall icke gå i arf till någon. — Jag har ofta tänkt härpå, och jag har varit ledsen öfver att herr markisen icke kunnat besluta sig för att öfvergifva ungkarlsståndet och taga någon vacker flicka i trakten till äkta. — Ja, säkert är att jag gjort orätt uti att försumma detta. Jag har lupit alltför mycket från skönhet till skönhet, och ehuru jag aldrig varit känd af herr dUrfå, vill jag slå vad om att han, ifall han hört talas om mig, skulle ha funnit mig vara en make till herden Hylas. — Nå, det vore väl något att glädjas öfver, herr markis. Denne herde är en mycket älskvärd man, synnerligen qvick och, efter min uppfattning, den mest roande af alla bokens hjeltar. — Ja, men han är ung, och jag upprepar för dig att jag börjar bli gammal; just dertör bedröfvar det mig att jag icke har någon familj. Vet du, att jag har väl minst tjugo gånger haft den iden eller rättare erfarit behofvet af att skaffa mig en fosterson? — Jag vet det, herr markis; så ofta ni ser ett snällt och behagligt barn, återuppstår alltid denna id6 hos er. Men hvad är det väl, som