nödvändiat rida förbi Couarde, öfver bron å
Aigurande-vägen. Det var der jag helt plöts-
ligen befann mig midt framför en skara tyska
ryttare — till avtalet tio eller tolf — som
tycktes styra kosan åt staden till.
Det var inga marodörer; men do hade med
sig en af de illvilligaste partigäugare på donna
tid, on herre, hvilkens far eller farbror var be-
fälhafvare å stora tornet i Bourge: och kallades
kapten Macabre.
Denne unge herre, som på sin höjd hunnit
min ålder, men hvilken icke destomindre redan
var mycket gammal i det onda, följde gerna
med alla stråtröfvare, som kunde bereda honom
någon vinning. Jag hade en gång förut sam-
manträffat med horom, så att han kände mig;
och han vissto väl att jeg, som stridt i kalvi-
risternas leder, icke kunde blifva behandlad
såsom fiende af dessa tyskar. Men då han fåg
min packning, intogs ban af begär att plundra
mig och trodde sig kunna göra detta, derige-
nom att han tog på sig en högdragen min och
befallde mig stiga af hästen samt lemna denna
och packningen åt hans folk, som han för till-
fället uppgaf vara hertigens af Alentour ryttare.
Som dessa icke kunde ett ord franska och
Macabres son gjorde tjenst såsom tolk, skulle
det ha gagnat fill intet att börja dagtinga.
Jag visste med hvem jag hada att göra, jag
visste att iag — sedan jag stigit af min bäst
och låtit mig beröfvas allt bvad i2g hade med
mig — skulle blifvit illa slagen och kowske
ihjälskjuten; ty så brukade marodörer i all-
mänhet behandla sina offer. Jag baslöt derför
riskera allt för att, i fall lyckan komme mig
till hjelp, vinna allt.
Jag gaf Macabre, zom emellertid svingat sig
ur sadeln och kom emot mig, för att, om så
behöfdes, med våld draga mig ned till marken,
en väldig park i magen, med den påföljd att