rebusen aftecknade sig genast uti hvitt på den
rodnande huden:
— Men, återtog hon, i det hon strök öpp
Marios rika och mjuka bår, du kan betrakta
denna unga panna. Vore den bränmärkt så-
som min, skulle spåret ännu kunna med lätt-
het sköpjas. Denne gossa är döpt af en prest,
som tillbör din religion; barnet är uppfostradt
i sina fäders tro och bar lärt sig deras språk.
Under det hon talade öfversatte Lucilio på
papperet hennes ord, och markisen lästo allt-
efter som han skref.
— Bed henne att kon förtäljer sin historia,
sade han till den stumme; säg henne att vi
hysa deitagande för hennes olyckor och att vi
taga henne under vårt beskydd.
Det var icke nödvändigt att Lucilio upp-
tecknade dessa Bois-Dor63 ord, ty Mario talade
lika väl arabiska, franska och spanska. Han
öfversatte derföre undan för undan, med en
märkvärdig trohet, markisens ord för sin foster-
moder.
Vi skola nu fortsätta samtalet mellan dessa
fyra personer, såsom om de kunnat uttrycka
sig på samma språk och såsom hade Lucilio,
snabb som han var i fråga om att skrifva, haft
lika lätt som de andra för att uttala sina
tankar.
(Forts.)
or nr rn Å i
— Ingen varelse på jorden kan le, mer än men-
niskan. Ett ansigte,. som icke kan le, liknar en
knopp som icke kan slå ut, utan förtorkar på stjel-
ken. Skratt är dag och allvar är natt och ett le-
ende är den ljusning, som förmildrar öfvergån-
gen mellan båda. j