sirupe. Låtom 033 derför vara barmhertiga mot denna qgvarlofva af ett en gång stort och ädelt folk! Låtom os: ha medlidande med de öfvergifna; ty öfver oss alla råder Gud! Med andäktig uppmärksamhet hade Lucilio hört på dettas, men då markisen yttrade de sista orden, var han redan sysselsatt med att skrifva. — Hvad gör ni? sade herr de Bols-Dor till honom. Lucilio räckte markisen sitt papper, af hvars innehåll denne emellertid ingenting kunde förstå. Det är, skref den stumme med sin blyertspenna, de förträffliga ord ni nyss sade, öfversatta på arabiska. Få se om gossen kan läsa dem, och om han förstår detta språk. Mario betraktade det framräckta papperet och skyndade sig att uppläsa innehållet för modern, som lyssnåde med alla tecken till stark sinnesrörelse, kyssto papperet ock kastade sig till markisens fötter. Derefter vände bon sig till Giovellino och sade på årabiska: . — Man af hjerta och dygd, säg denne rättsinnige herre hvad jag nu går att säga dig. I ena spanjors närvaro har jag ej velat tala mitt språk. Jag har icke heller velat att gossen skulle yttra ett enda ord så att han hörde det. Spanjorerza hata 033; och hvarhelst de träffa 038, göra de 033 osdt. Barnet är i alla fall kristet och icke slaf. Men på min panna kan du se träldomsmärket; det finnes der ännu, ehuru jag var mycket liten, då det inbräudes. Med dessa ord upplöste hon den grofvå halsdak af brokigt lörft, som sammanhöll hennes långa, svarta hår, och visade sin panna, på hen icke kunde upptäckas något spår efter eld. Men hon slog sig med flata handen öfver främre åelen af hufvudet, och den förskräckliga