återtagande sin. sjelfbeherrskning; det skulle
vara att misskänna er godhet, och jag ber: er
om förlåtelse för min öfverilning. Ni känner
min nätions afsky för dessa otrogna, och jag
vet att jag här hade bort undertrycka denna.
— Hvad menar ni? frågade Bois Dor6 något
otålig; tager ni oss för muselmän?
— För Guds skull, det menade jag visat icke,
berr markis! Jag tänkte endast på den från-
syska fördragsamheton i allmänhet, och då höf-
ligheten bjuder att man rättar sig efter va-
norna hos den nation, hvars göstfrihet man åt-
vjuter, så lofvar jag att ge akt på mig sjelf
och att utan motvilja se hvem helst ni behagar
mottaga i ert hus.
— Godt! svarade markisen, i det han räckte
honom handen. Behagar ni, då jag om några
ögonblick afslutat den här affären, följa mig
och skjuta en eller annan bare?
— Ni är alltför god, yttrade I Alvimar, hvil-
ken nu stod i begrepp att lemna rammet; men
gör er för all del iatet omak för min skull;
med er tillåtelse vill jag, incan middagstinman
slår, skrifva några bref.
Markisen steg upp, för att besvara hans af-
skedshelsning; derefter återtog han med en non-
chalance, som icke var obehaglig, sin plats och
sade till Lucilio:
— Vår gäst är en väl uppfostrad riddare;
men han är desslikes häftig och lider af det
stora felet att vara för mycket spanjor. Dessa
på samhällets höjder ställda menniskor förakta
alla, som fått en mera underordnad plats sig
anvisad. Emellertid tror jag att spanjorerua
ha skadat sig sjelfva mest genom att grymt
förfölja och utrota de stackars mobrersa. Uti
detta lättjans hemland voro mohbreraa de enda
som visade sig ihärdiga, då det gällde arbete,
samt måna om renlighet. De voro milda och
menskliga, innan man satte knifven under deras