återtagande sin. sjelfbeherrskning; det skulle vara att misskänna er godhet, och jag ber: er om förlåtelse för min öfverilning. Ni känner min nätions afsky för dessa otrogna, och jag vet att jag här hade bort undertrycka denna. — Hvad menar ni? frågade Bois Dor6 något otålig; tager ni oss för muselmän? — För Guds skull, det menade jag visat icke, berr markis! Jag tänkte endast på den frånsyska fördragsamheton i allmänhet, och då höfligheten bjuder att man rättar sig efter vanorna hos den nation, hvars göstfrihet man åtvjuter, så lofvar jag att ge akt på mig sjelf och att utan motvilja se hvem helst ni behagar mottaga i ert hus. — Godt! svarade markisen, i det han räckte honom handen. Behagar ni, då jag om några ögonblick afslutat den här affären, följa mig och skjuta en eller annan bare? — Ni är alltför god, yttrade I Alvimar, hvilken nu stod i begrepp att lemna rammet; men gör er för all del iatet omak för min skull; med er tillåtelse vill jag, incan middagstinman slår, skrifva några bref. Markisen steg upp, för att besvara hans afskedshelsning; derefter återtog han med en nonchalance, som icke var obehaglig, sin plats och sade till Lucilio: — Vår gäst är en väl uppfostrad riddare; men han är desslikes häftig och lider af det stora felet att vara för mycket spanjor. Dessa på samhällets höjder ställda menniskor förakta alla, som fått en mera underordnad plats sig anvisad. Emellertid tror jag att spanjorerua ha skadat sig sjelfva mest genom att grymt förfölja och utrota de stackars mobrersa. Uti detta lättjans hemland voro mohbreraa de enda som visade sig ihärdiga, då det gällde arbete, samt måna om renlighet. De voro milda och menskliga, innan man satte knifven under deras