möta motstånd; avantgardet stod under generalerna Cabailero de Rodas och Isquierdo. Markisen af Novalisches hade vid deras anryckande i största hast passerat Sierra Morena och i Mancha låtit sin armå — slå läger. Det allra nödvändigaste fattades den stackars markisen: penningar, lifsmedel, vatten, sjelfförtroerde och förtroende till officerare och soldater. Calogne skyndade af samma skäl från Santander till Valladolid. Manuel Concha har under denna tid icke gjort annat än ansat sina ögon; hans spekulativa bror, såväl fom den siste Isabellinon, äst Marfori, grsfve Cheste, gjorde icke anvat in tillställde revyer och höllo tal till trupperna, smedo ihop lögnaktiga telegrammer i tanka att unna draga hela verlden vid näsan, men gjorde öfrigt ingenting, förbättrade ingeating, befordrade ingenting, räddade ingenting. Då Sydns smädliga återtåg till Mancha undermarkis liches blef bekant i Madrid, jäste gallan öf08 folket. Trupperna, till på köpet missöfver solders uteblifvande, fraterniserade folket. Jos6 de 1a Concha höll god min kt spel, gaf, såsom en depocch med fin -. säger, elter för trupperaa, och med bourbonismen gjordes processen kort; dynastiens vapen, drottningens bildstoder slänades gevom gatorna, och — utan att det hade kostat en droppa blod — insattes en provisorisk junta, som proklamerade dynastiens afsättuivg, allmän rösträtt och en. konstituerande församling. I hufvud:taden voro härunder det fullkomligaste lugn i sinnena och ganska god ordning rådazade. De båda Conchas, Pezuela (grefve Cheste) och Calogne, var det sista klöfverblad, som Isabella plockade på spansk jord. Hvart herrar Conchas tagit vägen vet ingen; troligen hafva de anslutit sig till revolutionen. General Calogne arresterades af bönder just då han stod i begrepp att fly till Frankrike, och öfverlemnades till revolutionsjuntan i Burgos. Pezuela torde vid det här laget befinna sig hos sin fi. d. drottning i Pau. Hvad kamrarne skola besluta, det får man se i sinom tid; men ett har Spanien lyckligen vunnit: det är qvitt Bourbonerna, af hvilka det sedan 1714, alltså längre än 150 år, varit illa styrdt och från sin ed gång stolta höjd blifvit störtadt i fattigdom, elände och förderf. ix Ryktet om förra ministerpresidenten Gonzalez Bravos mord har icke bekräftat sig. Han var nemligen närvarande på bangården i Bayonne, då f. d. drottning Isabelia inträffade der. Angående mötet mellan Isabell. och den franska kejsärfamiljen i Biarritz yttrar Monitören: Efter en sammanvaro, full af den sympati, som olyckan alltid ingifver, gick tåget vidare till Pan; der drottningen någon tid skall hvila ut på slottet, fom kejsaren låtit iordningställa för henne. Times korrespondent berättar, att sanimankomsten varado 15 minuter och att Marforio åkte i samma vagn som drottningen. General Pavia, markis af Novaliches, dog i Madrid den 1 dennes. Han var svårt sårad i halsen. Kort före hans död ankom hans huetru, som i egenskap af hofdam hade åtföljt drottningen till San Sebastian. Den franska kyrkliga pressen fasar öfver hvad som tilldragit sig i Spamon. Monde ser deri en kabal af Frankrikes fiender (Preussen, Italien m. fl.) och yttrar: i Om Napoleou III icke begagnar första gynnande tillfälle, att i Italien leverera ett andra slag vid Mentana, och ett vida mera afgörande än 1867 års, och om han tillåter, att den kosmopolitiska revolutionen omstörtar Isabellas tron till fördel för hertigen af Montpensier, då skall Frankrike snart vara omslutet af en ring af fiender, i bvilkens medelpunkt det skall finnas ett förfärligt Waterloo. Telografayheter, (Genom svenska teölegram-byrån.) Upproret i Spanien. MADRID, söndag. Agele har bifvit juntans president i stället för Madez, som resignerat. ; Prim hitväntas i morgon. Serrano har föreslagit honom ech Olozaga att med sig bilda en provisorisk regering, som utnämner en minister och styr landet, intilldess cortes hinna sammanträda. Cheste har erkänt den nya regeringen. Serrane har, åtföljd af sju generaler, hållit sitt intåg i Iadria och blifvit mottagen med hänförelse. Han begaf sig till invrikesministerns palats och höll der ett tal till folket, i hvilket han, bland annat, yttrade, att hans önskan om enighet mellan aila pårt återtagande sin. sjelfbeherrskning ; det skulle vara att misskänna er godhet, och jag ber;er ÅA frIRAnlaRA Lun min Kjfuegnlninn AT: Jr msn nee