icke i hvarje ålder hade sett tillräckligt af
verlden för att kunna vara så pass mycket filo-
sof som behöfligt är? Nej, tacka vill jag dessa
parisare som veta att med den fullkomligaste
takt och måtta behandla de mest tvistiga sa-
ker! Säg mig något om hotel de Rambouillet,
till exempel! Ni har väl, derom är jag förvis-
sad, ofta besökt Artenices blåa salong?
DAlvimar kunde verkligen, utan att tala
osannt, svara att ban hade blifvit presenterad
hos markisinnan. Hans qvickhet och kunska-
per hade för honom öppnat portarne till den
moderna Parnassen; men länge hade han ej
kunnat hålla sig qvar derstädes, emedan han
äfven i denna den fransyska belefvenhetens
helgedom alltför hastigt blottat sin ofördrag-
samma sinnesart.
Han hyste dessutom föga smak för herde-
litteraturen. Den ärelystnad, som angripit
tiden, gnagde äfven hans bjerta, och pastora-
len, som är ett ideal af ljuf hvila och ödmjuk
förnöjsamhet, öfverensstämde ingalunda med
hans böjelser. Derför började han också känna
sig trött och sömnig, då Bois-Dor, i sin för-
tjusning öfver att ha träffat någon med hvil-
ken han kunde samtala, begynte läsa upp hela
sidor ur Artrege för honom.
— Kan det väl finnas någonting skönare, ut-
brast den gamle, än detta bref, som herdinnan
skrifver till sin älskare:
Jag är misstänksam, svartsjuk, svår att
vinna, lätt att förlora, ännu lättare att förtör-
na, och att åter blidka mig är nästan omöj-
ligt. Min vilja måste vara ett öde, mina åsig-
ter skäl, och mina befallningar okränkbara
lagar.
— Se, det vill jag kalla stil och en mäster-
lig karaktersskildring! An fortsättningen — lig-
ger ickv uti den all den vishet, filosofi och mo-