icke i hvarje ålder hade sett tillräckligt af verlden för att kunna vara så pass mycket filosof som behöfligt är? Nej, tacka vill jag dessa parisare som veta att med den fullkomligaste takt och måtta behandla de mest tvistiga saker! Säg mig något om hotel de Rambouillet, till exempel! Ni har väl, derom är jag förvissad, ofta besökt Artenices blåa salong? DAlvimar kunde verkligen, utan att tala osannt, svara att ban hade blifvit presenterad hos markisinnan. Hans qvickhet och kunskaper hade för honom öppnat portarne till den moderna Parnassen; men länge hade han ej kunnat hålla sig qvar derstädes, emedan han äfven i denna den fransyska belefvenhetens helgedom alltför hastigt blottat sin ofördragsamma sinnesart. Han hyste dessutom föga smak för herdelitteraturen. Den ärelystnad, som angripit tiden, gnagde äfven hans bjerta, och pastoralen, som är ett ideal af ljuf hvila och ödmjuk förnöjsamhet, öfverensstämde ingalunda med hans böjelser. Derför började han också känna sig trött och sömnig, då Bois-Dor, i sin förtjusning öfver att ha träffat någon med hvilken han kunde samtala, begynte läsa upp hela sidor ur Artrege för honom. — Kan det väl finnas någonting skönare, utbrast den gamle, än detta bref, som herdinnan skrifver till sin älskare: Jag är misstänksam, svartsjuk, svår att vinna, lätt att förlora, ännu lättare att förtörna, och att åter blidka mig är nästan omöjligt. Min vilja måste vara ett öde, mina åsigter skäl, och mina befallningar okränkbara lagar. — Se, det vill jag kalla stil och en mästerlig karaktersskildring! An fortsättningen — ligger ickv uti den all den vishet, filosofi och mo