endast ser ett medel att undertrycka uppres-
ningen.
— BSannt, mycket sannt, sade Bois-Dorg, som
afskydde allt hvad diskussion heter och ej ön-
skade någonting högre än att få slut på den
som nu: blifvit inledd, under det att herr de
Beuvre, hvilken oroligt skrufvade sig på stolen,
nogsamt tillkännagaf att han ännu icke slutat.
— Har han icke ändå, återtog dAlvimar, som
hoppades få sista ordet, troget och ärligt tjenat
kung Henrik, hvilken: minne ni synes omfatta
med oinskränkt hängifvenhet?
— Och detta med skäl, min herre! utropade
herr de Beuvre. Med fullt skäl! Hvar finner
ni väl en visare och menskligare konung? Men
hur länge har ej den orostiftaren de la Chåtre
bekämpat honom, huru många gånger har han
icke förrådt honom, och hur många Ccus har
man ej måst gifva honom för att han skulle
hålla sig stilla? Ni är en ung man och en man
af verld; ni har endast sett hofmannen och
pyatmakarom men vi här på landsbygden, vi
änna våra tyranner! Det skulle glädja mig,
:om : herr de Bois-Dor berättade för er huru
denne store krigare genom lögn och förräderi
eröfrade Sancerre!
— Jag tackar så mycket! sade Bois-Dor
något misslynt; hur vill ni väl att jag skall
kunna komma ihåg den händelsen?
— Hvad är crsaken till detta svar, om jag
får fråga? utbrast herr de Beuvre, hvarvid han
låtsades icke märka markiseas dåliga lynne;
ni var väl ej något dibarn heller på den
tiden?
— Jag var i alla fall så ung, att jag ej kan
minnas hvad som då passerade.
— Men jag, jag minns alltsammans mycket
väll! utropade herr de Beuvre, som blef förargad
öfver att se-sig lemnad utan bistånd af sin vän.
Jag var tio år yngre än ni, granne, och vista-