endast ser ett medel att undertrycka uppresningen. — BSannt, mycket sannt, sade Bois-Dorg, som afskydde allt hvad diskussion heter och ej önskade någonting högre än att få slut på den som nu: blifvit inledd, under det att herr de Beuvre, hvilken oroligt skrufvade sig på stolen, nogsamt tillkännagaf att han ännu icke slutat. — Har han icke ändå, återtog dAlvimar, som hoppades få sista ordet, troget och ärligt tjenat kung Henrik, hvilken: minne ni synes omfatta med oinskränkt hängifvenhet? — Och detta med skäl, min herre! utropade herr de Beuvre. Med fullt skäl! Hvar finner ni väl en visare och menskligare konung? Men hur länge har ej den orostiftaren de la Chåtre bekämpat honom, huru många gånger har han icke förrådt honom, och hur många Ccus har man ej måst gifva honom för att han skulle hålla sig stilla? Ni är en ung man och en man af verld; ni har endast sett hofmannen och pyatmakarom men vi här på landsbygden, vi änna våra tyranner! Det skulle glädja mig, :om : herr de Bois-Dor berättade för er huru denne store krigare genom lögn och förräderi eröfrade Sancerre! — Jag tackar så mycket! sade Bois-Dor något misslynt; hur vill ni väl att jag skall kunna komma ihåg den händelsen? — Hvad är crsaken till detta svar, om jag får fråga? utbrast herr de Beuvre, hvarvid han låtsades icke märka markiseas dåliga lynne; ni var väl ej något dibarn heller på den tiden? — Jag var i alla fall så ung, att jag ej kan minnas hvad som då passerade. — Men jag, jag minns alltsammans mycket väll! utropade herr de Beuvre, som blef förargad öfver att se-sig lemnad utan bistånd af sin vän. Jag var tio år yngre än ni, granne, och vista