Han fortfor derföre.
— Jag vill, sade han, slå vad om att ni
tänkt på en sannare kärlek än den herr Bois-
Dorå roar sig med att skänka er, på en sådan
kärlek, som ni, äfven utan att sjelf dela der-
samma, väl kunde uppväcka hos en man med
sinne för det sköna?
Knappt hade han hunnit uttala dessa lätt-
sinniga ord med en röst, som han visste göra
vek, och som han trodde vara öfvertygande,
förrän han kände Lauriane: arm darra och
plötsligt dragas undan, hvarvid han på samma
gång såg henne blekna och rygga tillbaka.
— Hvad står på? frågade han, i det han
sökte åter fatta hennes arm.
— Ingenting, ingenting, sadö Kon och sökte
å sina läppar frambringa ett leende. Jag rå-
kade endast varseblifva en orm i gräset och
blef rädd. Jag skall ropa min far och be att
han slår ibjäl honom.
Hon skyndade i detsamma bort, för att upp-
söka herr de Beuvre, och lät dAlvimar stå
qvar. Denne slog omkring i gräset med sin
käpp, i afsigt att finna och döda den fördömda
ormen.
Men icke upptäckte han någon orm, och då
han såg upp för att tola till fru de Beurvre,
varseblef han henne på afstånå. Hon lemnade
just då parken och begaf sig in på borggården.
— Se der en riktig sensitiva, tänkte han,
då han såg henne aflägsna sig, vare sig nu
on blef rädd för ormen, eller mina ord voro
orsaken till denna hastigt påkomna förskräc-
else... Ack, hvarför återfinner man icke hos
Irottningar och prinsessor, som ödet beskärt
en lysande framtid, denna landtflickornas för-
jusande blygsamhet!
Under det dAlvimars fåfänga sålunda för-
zlarade orsaken till Laurianes sinnesrörelse,
lade den sednare skyndsamt begifvit sig upp
ill Charlotte dAlbrets kapell — ej för att