Han fortfor derföre. — Jag vill, sade han, slå vad om att ni tänkt på en sannare kärlek än den herr BoisDorå roar sig med att skänka er, på en sådan kärlek, som ni, äfven utan att sjelf dela dersamma, väl kunde uppväcka hos en man med sinne för det sköna? Knappt hade han hunnit uttala dessa lättsinniga ord med en röst, som han visste göra vek, och som han trodde vara öfvertygande, förrän han kände Lauriane: arm darra och plötsligt dragas undan, hvarvid han på samma gång såg henne blekna och rygga tillbaka. — Hvad står på? frågade han, i det han sökte åter fatta hennes arm. — Ingenting, ingenting, sadö Kon och sökte å sina läppar frambringa ett leende. Jag råkade endast varseblifva en orm i gräset och blef rädd. Jag skall ropa min far och be att han slår ibjäl honom. Hon skyndade i detsamma bort, för att uppsöka herr de Beuvre, och lät dAlvimar stå qvar. Denne slog omkring i gräset med sin käpp, i afsigt att finna och döda den fördömda ormen. Men icke upptäckte han någon orm, och då han såg upp för att tola till fru de Beurvre, varseblef han henne på afstånå. Hon lemnade just då parken och begaf sig in på borggården. — Se der en riktig sensitiva, tänkte han, då han såg henne aflägsna sig, vare sig nu on blef rädd för ormen, eller mina ord voro orsaken till denna hastigt påkomna förskräcelse... Ack, hvarför återfinner man icke hos Irottningar och prinsessor, som ödet beskärt en lysande framtid, denna landtflickornas förjusande blygsamhet! Under det dAlvimars fåfänga sålunda förzlarade orsaken till Laurianes sinnesrörelse, lade den sednare skyndsamt begifvit sig upp ill Charlotte dAlbrets kapell — ej för att