Man sökte förgäfves förmå honom att stanna
qvar till middagen. Han afreste, efter att ha
kysst den sköna Laurianes hand, tryckt sin
granne herr de Beuvres samt omfamnat d Alvi-
mar, hvilken han försäkrade att han före vec-
kans slut skulle återkomma. Då skulle han
föra honom till sitt slott Ars och der så länge
som möjligt hålla hosom gömd.
— Nåväl då, sade herr de Beuvre till VAlvi-
mar, bjud husets herrskarinna er arm och låtom
oss gå till bords. Blif icke förvånad öfver att
vi vänta på vår vän Bois-Dor6. Han har
för vana att, om han också jagat blott en liten
stund, använda en hel timme på sintoalett, och
för ingen del skulle han vilja visa sig för en
dam — icke ens för min dotter, hvilken han
betraktar såsom sitt eget barn, ty alltsedan
hon föddes har han följt henne med uppmärk-
samhet — utan att vara tvättad, parfymerad,
omklädd från topp till tå. Häri finner han ett
nöje, och det må man icke förtänka honom.
Vi genera oss ej för hocom, och han skulle å
sin sida känna sig generad, i fall vi uppsköte
vår måltid för hans skull.
— Kanske, sade VAlvimar, när man bjudit
honom irtaga den förnämsta platsen vid bordet,
kanske jag dock bör uppvakta herr de Bois-
Dor6 i hans rum, innan jag sätter mig till
bords?
— Nej, svarade Lauriane skrattande, ni skulle
falla honom i högsta grad besvärlig, om ni öf-
verraskade honom vid toaletten. Fråga 0ss
icke hvarför; ni skall sjelf förstå orsaken, så
snart ni fått se honom.
— Och för öfrigt, tillade herr de Beuvre, är
det icke ni som bör taga första steget, för att
nalkas honom, då ni blifvit honom anförtrodd
och han åtagit sig vara er värd och beskyd-
dare under någon tid. Endast er ungdom skulle
under sådana förhållanden kunna anses inne-