Man sökte förgäfves förmå honom att stanna qvar till middagen. Han afreste, efter att ha kysst den sköna Laurianes hand, tryckt sin granne herr de Beuvres samt omfamnat d Alvimar, hvilken han försäkrade att han före veckans slut skulle återkomma. Då skulle han föra honom till sitt slott Ars och der så länge som möjligt hålla hosom gömd. — Nåväl då, sade herr de Beuvre till VAlvimar, bjud husets herrskarinna er arm och låtom oss gå till bords. Blif icke förvånad öfver att vi vänta på vår vän Bois-Dor6. Han har för vana att, om han också jagat blott en liten stund, använda en hel timme på sintoalett, och för ingen del skulle han vilja visa sig för en dam — icke ens för min dotter, hvilken han betraktar såsom sitt eget barn, ty alltsedan hon föddes har han följt henne med uppmärksamhet — utan att vara tvättad, parfymerad, omklädd från topp till tå. Häri finner han ett nöje, och det må man icke förtänka honom. Vi genera oss ej för hocom, och han skulle å sin sida känna sig generad, i fall vi uppsköte vår måltid för hans skull. — Kanske, sade VAlvimar, när man bjudit honom irtaga den förnämsta platsen vid bordet, kanske jag dock bör uppvakta herr de BoisDor6 i hans rum, innan jag sätter mig till bords? — Nej, svarade Lauriane skrattande, ni skulle falla honom i högsta grad besvärlig, om ni öfverraskade honom vid toaletten. Fråga 0ss icke hvarför; ni skall sjelf förstå orsaken, så snart ni fått se honom. — Och för öfrigt, tillade herr de Beuvre, är det icke ni som bör taga första steget, för att nalkas honom, då ni blifvit honom anförtrodd och han åtagit sig vara er värd och beskyddare under någon tid. Endast er ungdom skulle under sådana förhållanden kunna anses inne