ing till den Heliga skrift; af tydlighetens egens
kap, att de äro, minst sagdt, icke nödväadigg
åsom en utläggning af salighetslärorna. Att
fven mörka ställen gifvas i bibeln, att i den
örekomma äfven metafysiska elementer, hvilkas
ammanhang och djup ingalunda skönjas af
varje öga, erkände reformationens theologer.
Men, såsom af Melanchtoas, Chemnits och
duenstedts skrifter ovedersägligen framgår,
skiljde de mellan dessa metafysiska bestånds-
delar och bibelns rent praktiska läror, läggande
största vigt på de sednare, jemförelsevis min-
dre på de förra. Hjertpunkten i bekännelsen,
likasom i bibeln, intages af de läror, som syfta
omedelbart till det kristliga lifvets väckande
och vägledning. Och likasom tydningen af dessa
öfverlemnades åt de enskilda fromma bibellä- !
sarne, så öfverlemnades den af de metafysiska
punkterna åt den fortskridande vetenskapen.
sDessa ting, yttrar en af de nämnda theolo-
gerna, erbjuda den lärde stoff för ett helt lifs
flitiga forskning, och deras fullkomliga uppfott-
ning är förbehållen den himmelska akademien.
För de symboliska böckerna återstod således
ingen domsrätt hvarken i det ena eller det an-
dra bänseendet. De finge, enligt den ursprung-
liga latherdomen, lika litet ställas mellan bi-
belns salighetsläror och den enfaldiga fromheö-
ten som mellan bibelns metafysik och den fria
vetenskapen. Det var för reformatorerna klart,
att om de symboliska böckerna någonsin blefve
uppfattade som en ofelbar förklaring af den
Heliga skrift, så blefve ordandet om bibelns
myndighet ett ljugande sken, enär man då i
hvarje fråga om läran nödvändigt håller sig till
den ofelbare tolken, som ger förklaringen, i
stället för den ofelbara lärokällan, som behöf-
ver förklaring.
Ur denna betraktelse synes mig följa den be-
tydelse, som bör tilläggas hvarje på de symbo-
liska böckerna aflagd förpligtelse. En förplig-
telse på bekännelsen innebär nödvändigt en för-
pligtelse på skriftprincipen, som i bekännelsen
tydligt uttalas; förpligtelsen på skriftprincipen
innebär med samma nödvändighet, att bekäa-
nelsens detaljbestämmelser icke få betraktas
som ovilkorligt giltiga, utan böra af hvarje tid
och, om möjligt, af hvarje kristen underkastas
förnyad pröfning, med bibeln som pröfvosten.
Jemte det att hålla protestantismens lifsgrund-
sats, den fria skriftforskningen, i helgd kan då
en sådan förpligtelse icke innefatta mera än att,
hvad bekännelsen i dess helhet angår, söka upp-
rätthålla och utveckla henne i jemnbredd med
det religiösa medvetandets och vetenskapens egen
utveckling, hvarigenom bekännelsen tillerkän-
nes vigten af en faktor, som bevarar kontinui-
teten i kyrkans lif, men icke hämmar det. En
motsatt uppfattning af bekännelse-edens bety-
delse är, synes mig, behäftad med olycksbrin-
gande, samvetsförstörande motsägelser. Fordrar
eden ett ovilkorligt fasthållande af hvarje be-
kännelsens bokstaf, så fordrar den på en gång,
att skriftforskningen skall i sista hand döma öf-
ver bekännelsen och bekännelsen i sista hand
döma öfver skrif forskningen. Den fordrar då,
att man skall hålla för sanning äfven sådana
bekännelsens dogmer, som befinnas icke fullt
öfverensstämmande med den Heliga skrift —
och att sådana gifvas, erkännes i vår tid af
ganska konservative och bekännelsekäre, luther-
ska teologer. Den fordrar då, att man skall
blunda äfven för de motsägelser, som framgå
af en jemförelse mellan de symboliska böckersa
inbördes — och att sådana förekomma torde
icke heller kunna bestridas. De hafva, som be-
kant, redan vid innevarande kyrkomöte föranledt
en motion om revision.
Emellertid är det ett faktum, att de embets-
eder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen före-
skrifver, af ganska många kyrkans medlemmar
betraktas som en förpligtelse att hålla be-
kännelsens alla läror till form och innehåll för
ovilkorligt giltiga. Dermed tillägges de symbo-
liska böckerna, om ej till namnet, så till saken,
egenskapen af en ofelbar läronorm vid sidan af,
ja öfver den Heliga skrift. Kunde denna hy-
persymbolicistiska uppfattning blifva enväldig
inom kyrkan, skulle deraf följa de största vådor för
hennes framtid. Vetenskapen skulle, så långt kyr-
kans inflytande sträcker sig, blifva bannlyst; den på
pröfning grundade ärliga öfvertygelsen skulle drab-
bas af samma öde; tankelättjan och hyckleriet
hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan af
denna uppfattning vara att spåra i de ankla-
gelser för okristlighet och okyrklighet, som rik-
1as ej blott mot den forskniug i kristendomens
problemer, som fäster ringa vigt vid de symbo-
liska böckernas utslag, utan ock mot den, som,
med ängslig hänsyn till dessa, åsyftar en med
största försigtighet skeende återgång från ränn-
ilen till källan, från konfessionel teologi till bib-
lisk. Å andra sidan torde en verkan af samma
missuppfattning vara att finna i den tiendtlighet,
TOTTE VTP ARIEETNSRT LA IN
DERASKA HERRARNE AF BOIS-DORE.
AA ft AA PA IR