Till hans öfriga olyckor kommo slutligan
vissa hemliga samvetsförebråelser, hvilka han
ej omtalade för någon, förrän på sin dödsbädd,
men hvilkas orsaker genom denna berättelse
skola framdragas ur den glömska, hvari han
sökte nedsänka dem.
Oaktadt alla våra efterforskningar, förlora vi
honom mer än en gång ur sigte under den tid,
som förgick melian Conecinis död och det sista
året af Luynes lefnad; och med undantag af
några få ord i vårt manuskript avgående hans
vistelse i Blois och Angers hafva vi i hans
dystra och oroliga lf ej funnit någonting
värdt att omnämnas förrän år 1621, då den
unge dAlvimar, under konungens misslyckade
belägring af Montauban, uppehöll sig i Paris,
alltjemt förföljande enkedrottningen, sedan denna
efter affären vid Ponts-de-C6 försonat sig med
sin son.
DAlvimar hade då afstått från hoppet att
behaga henne och ansåg henne måhända inom
sig i viss mån värd öknamnet balorda, ehuru
hon för första gången bevisat sig ega ett tem-
ligen sundt omdöme, när hon gaf sitt förtro-
ende och, som man sade, äfven sitt bjerta åt
Armand Duplessis. Nu hade WAlvimear fått
en rival, som han ej hade skäl att ringakta.
Kom så härtill att drottningen, på Richelieus
tilstyrkar, återupptog Henrik IV:s och Sullys
politik. Ilon sökte derför nu bekämpa Spaniens
inflytande i Tyskland; och dAlvimar var nästan
fallen i osåd, då han till råga på olyckan rå-
kade blifva inblandad i en ganska ledsam affär.
Han kom nemligen i tvist med en annan
Sciarra, en Sciarra Martinengo, som Maria af
Mådicis gerna använde i sin tjenst, och som
vägrade att erkänna honom såsom slägtinge.
De utmanade hvarandra på duell: Sciarra Mar-
tinengo blef svårt sårad, och det kom till Ma-