Till hans öfriga olyckor kommo slutligan vissa hemliga samvetsförebråelser, hvilka han ej omtalade för någon, förrän på sin dödsbädd, men hvilkas orsaker genom denna berättelse skola framdragas ur den glömska, hvari han sökte nedsänka dem. Oaktadt alla våra efterforskningar, förlora vi honom mer än en gång ur sigte under den tid, som förgick melian Conecinis död och det sista året af Luynes lefnad; och med undantag af några få ord i vårt manuskript avgående hans vistelse i Blois och Angers hafva vi i hans dystra och oroliga lf ej funnit någonting värdt att omnämnas förrän år 1621, då den unge dAlvimar, under konungens misslyckade belägring af Montauban, uppehöll sig i Paris, alltjemt förföljande enkedrottningen, sedan denna efter affären vid Ponts-de-C6 försonat sig med sin son. DAlvimar hade då afstått från hoppet att behaga henne och ansåg henne måhända inom sig i viss mån värd öknamnet balorda, ehuru hon för första gången bevisat sig ega ett temligen sundt omdöme, när hon gaf sitt förtroende och, som man sade, äfven sitt bjerta åt Armand Duplessis. Nu hade WAlvimear fått en rival, som han ej hade skäl att ringakta. Kom så härtill att drottningen, på Richelieus tilstyrkar, återupptog Henrik IV:s och Sullys politik. Ilon sökte derför nu bekämpa Spaniens inflytande i Tyskland; och dAlvimar var nästan fallen i osåd, då han till råga på olyckan råkade blifva inblandad i en ganska ledsam affär. Han kom nemligen i tvist med en annan Sciarra, en Sciarra Martinengo, som Maria af Mådicis gerna använde i sin tjenst, och som vägrade att erkänna honom såsom slägtinge. De utmanade hvarandra på duell: Sciarra Martinengo blef svårt sårad, och det kom till Ma