nom samt blef genast emottagen, hvarefter jag
ägde ett samtal med prinsen samt råkade gene-
ralen vid dess utgång. Prinsen förklarade då
för mig, att kejsaren icke ville blanda sig i
Sveriges tronföljareval, men att han likväl icke
skalle hafva något emot att prinsen utkorades
till Sveriges kronprins, och som tiden var tem-
ligen framliden, bad jag att följande dagen få
göra . min uppvaktning hos prinsen, hvilket ge-
nast beviljades.
Till middagen hade jag bjudit några frans-
män, dem jag hoppades kunna, i händelse af
behof, vara mig bebjelplige till utförandet af
mina planer; men sedan saken nu var så långt
kommen, hade det varit att bortskrämma den,
om jag yppat något; hvarföre den största tyst-
nad iakttogs af mig för alla, de naturligtvis
undantagne, som redan kände planen. Efter
middagen begaf jag mig, ehuru något sent, till
general Wrede.
Generalen tycktes nu nästan ångra, hvad han
gjort på förmiddagen, i synnerhet som han icke
insåg sig kunna med säkerhet utgrunda kejsa-
rens önskan i afseende på tronföljarevalet; men
för att kunna förvissa sig om Napoleons tän-
kesätt i detta ämne, bröt generalen sitt löfte,
att hålla hemligt hvad som var i fråga, och
omnämnde det för Duc de Cadore; en förse-
else, som gjorde, att flere blefvo underrättade
derom, och Savary erhöll kunskap om dessa
planer. Jag varnade generalen, och bad ho-
nom, enligt löfte, hålla allt i största tysthet;
men han svarade mig, att jag icke blott borde
förtro mig till dem, som uteslutande voro prins
Ponte-Corvo tillgifne, utan deremot söka upp-
lysningar på alla håll.
Jag gjorde honom åter uppmärksam derpå,
att när jag nu åter så hastigt kunnat upp-
snappa detta, (hvilka underrättelser jag äfven
erhöll af Lapie) skulle jag nödvändigt hafva