nom samt blef genast emottagen, hvarefter jag ägde ett samtal med prinsen samt råkade generalen vid dess utgång. Prinsen förklarade då för mig, att kejsaren icke ville blanda sig i Sveriges tronföljareval, men att han likväl icke skalle hafva något emot att prinsen utkorades till Sveriges kronprins, och som tiden var temligen framliden, bad jag att följande dagen få göra . min uppvaktning hos prinsen, hvilket genast beviljades. Till middagen hade jag bjudit några fransmän, dem jag hoppades kunna, i händelse af behof, vara mig bebjelplige till utförandet af mina planer; men sedan saken nu var så långt kommen, hade det varit att bortskrämma den, om jag yppat något; hvarföre den största tystnad iakttogs af mig för alla, de naturligtvis undantagne, som redan kände planen. Efter middagen begaf jag mig, ehuru något sent, till general Wrede. Generalen tycktes nu nästan ångra, hvad han gjort på förmiddagen, i synnerhet som han icke insåg sig kunna med säkerhet utgrunda kejsarens önskan i afseende på tronföljarevalet; men för att kunna förvissa sig om Napoleons tänkesätt i detta ämne, bröt generalen sitt löfte, att hålla hemligt hvad som var i fråga, och omnämnde det för Duc de Cadore; en förseelse, som gjorde, att flere blefvo underrättade derom, och Savary erhöll kunskap om dessa planer. Jag varnade generalen, och bad honom, enligt löfte, hålla allt i största tysthet; men han svarade mig, att jag icke blott borde förtro mig till dem, som uteslutande voro prins Ponte-Corvo tillgifne, utan deremot söka upplysningar på alla håll. Jag gjorde honom åter uppmärksam derpå, att när jag nu åter så hastigt kunnat uppsnappa detta, (hvilka underrättelser jag äfven erhöll af Lapie) skulle jag nödvändigt hafva