ligt, att dessa furstar ej hafvasamma intressen som
nationen och att deras personer ingifva farhågor,
som deras egna ord ej kunna lugna.
(CL. Napoleon, Historiska fragmenter.)
Man våldför ej ostraffadt folkens sunda för-
stånd; j
Bibehålla freden genom att uppvicka tankar på
kriget;
Beskydda de förföljda, under det attman gör ge-
mensam sak med deras förföljare;
Nedtynga folket under skatternas mängd, för att
låta hären och flottan bevittna skamliga fredsför-
drag;
Att hvarje dag utvidga maktens grinser, utan att
likväl betrygga det allmänna lugnet; se der oefter-
rättligheter, öfver hvilka folket förr eller sednare
skall fordra riikenskap.
kl
x
Religionens största fiende är den, som vill på-
truga den på andra;
Kungamaktens största fiende ärden, som neddra-
ger den i dyn; :
Den största fiende till sitt lanås lugn är den, som
gör en revolution nödvändig.
(L. Napoleon, Stuartarnas politik.)
tVi hafva hvarken krig eller fred, det vill säga
att vi hafva on skamlig fred, eller ett olyckligt
krigs vedermödor, alla dess bördor. Amorterings-
kassans 1,500 millioner, sparbankernas, fonder, en
stor del af statens skogar, allt har försvunnit för
att bekosta gagnlösa företag, och statsskulden har
växt med en betydlig summa! Vår nation, som
förr var så lycklig och respekterad, har blifvit ett
åtlöje för hela Europa.
Kors bevara oss! utropa de främmande folken ;
se på fransmännen, som oaktadt sin revolution ej
lyckats skapa sig hvarken frihet eller ordning eller
välstånd. Privilegierna och missbruken hafva en-
dast ömsatinnehafvare! Fransminnen iro ej lingre
sina egna herrar, ty den ringaste polisagent har
rättighet att kasta dem i fängelse och qvarhålla
dem dör i månadtal.
De hafva förlorat sina naturliga domare, de få
ej. samlas till större antal än tjugu för att sam-
språka om sina egna intressen; fattigdomen gör
dagligen stora framsteg i Frankrike; alla dess indu-
strier äro i ett aftynanda tillstånd; brottens antal
tillvexer oupphörligt och uti intet annat land i
verlden äro vigarne så dåliga och finnas jernvägar
och kanaler i så ringa antal! Hvad hafva då frans-
männen vunnit på sina revolutioner?
Xx Xx
Vi hafva endast vunnit en enda sak, erfarenhe-
ten. Denna sorgliga och dystra, men verkliga erfa-
renhet, som lär oss att ej sätta förtroende till perso-
nerna utan till esjelfva institutionerna, att ej sitta
vår lit till menniskornes löften, utan till deras för-
flutna lif; att aldrig applådera orden, utan endast
sjelfva saken; att ej önska den eller den ministe-
ren, utan att begära en positiv sak, en princip, ett
system, och att slutligen åt vårt land begära antin-
gen kriget med alla dess omkastningar eller freden
med alla dess välsignelser!
(Lowis Napoleon, den 26 juni 1843.)
Det finnes intet som mera bidrager till att ned-
tynga situationen än en falsk politik, utan värdig-
het och utan konseqvens, som ej vet hvad den vill,
emedan den aldrig vågar ega någon vilja.
HR x
2
Frankrike skall ställa er till räkenskap för alla
de min, som irorikt, men gagnlöst dött i alla edra
intet inbringande expeditioner. Menskligheten för-
dömer dessa omoraliska krig, som kosta tusentals
menniskor lifvet, i den enda afsigten att utöfva in-
flytande på den allmänna opinionen, och att genom
några konsterepp söka upprätthålla en myndighet,
som alltid känner sig vara i förlägenhet;
(Louis Napoleon, den 5 nov. 1844.)
Hvad hafva de väl gjort att förvärfva anspråk
på er kärlek, dessa miin som styra er?
De hafva lofvat er freden, och de hafva tillfört
er det inbördes kriget.
De hafva lofvat er skatternas förminskande, och
allt det guld, som I egen, kan ej tillfredsrälla deras
girighet.
De hafva lofvat er en hederlig styrelse, och de
regera likvill endast genom korruptionen.
De hafva lofvat er friheten, och de beskydda en-
dast privilegierna och missbruken; de sitta sig
emot alla reformer; de afla endast af sig godtycke
och anarki.
De hafva slutligen lofvat att de samvetsgrannt
skulle försvara vår lira, våra rättigheter, våra intres-
sen, och de hafva likväl sålt vår iära, öfvergifvit
åra riittigheter och förrådt våra intressen!
Det är tid på att alla dessa uselheter få ett slut;
let är tid på att fråga dem, hvar de hafva gjort af
let Frankrike, som år 1830 var så stort, så ädelt
ych så aktadt. :
(Prins Louis Napoleons proklamation till franska
olket, i augusti 1840, vid första upprorsförsöket.)
Jag har aldrig trott och kommer aldrig att tro
itt Frankrike skall blifva apanage åt någon enstaka
verson eller en familj; jag har aldrig åberopat
lågra andra rittigheter än dem såsom fransk med-
borgare; och jag skall aldrig hysa någon an-
ian önskan än att se hela folket, lagligen sam-
nankalladt, fritt vilja den styrelseform, som biist i