ligt, att dessa furstar ej hafvasamma intressen som nationen och att deras personer ingifva farhågor, som deras egna ord ej kunna lugna. (CL. Napoleon, Historiska fragmenter.) Man våldför ej ostraffadt folkens sunda förstånd; j Bibehålla freden genom att uppvicka tankar på kriget; Beskydda de förföljda, under det attman gör gemensam sak med deras förföljare; Nedtynga folket under skatternas mängd, för att låta hären och flottan bevittna skamliga fredsfördrag; Att hvarje dag utvidga maktens grinser, utan att likväl betrygga det allmänna lugnet; se der oefterrättligheter, öfver hvilka folket förr eller sednare skall fordra riikenskap. kl x Religionens största fiende är den, som vill påtruga den på andra; Kungamaktens största fiende ärden, som neddrager den i dyn; : Den största fiende till sitt lanås lugn är den, som gör en revolution nödvändig. (L. Napoleon, Stuartarnas politik.) tVi hafva hvarken krig eller fred, det vill säga att vi hafva on skamlig fred, eller ett olyckligt krigs vedermödor, alla dess bördor. Amorteringskassans 1,500 millioner, sparbankernas, fonder, en stor del af statens skogar, allt har försvunnit för att bekosta gagnlösa företag, och statsskulden har växt med en betydlig summa! Vår nation, som förr var så lycklig och respekterad, har blifvit ett åtlöje för hela Europa. Kors bevara oss! utropa de främmande folken ; se på fransmännen, som oaktadt sin revolution ej lyckats skapa sig hvarken frihet eller ordning eller välstånd. Privilegierna och missbruken hafva endast ömsatinnehafvare! Fransminnen iro ej lingre sina egna herrar, ty den ringaste polisagent har rättighet att kasta dem i fängelse och qvarhålla dem dör i månadtal. De hafva förlorat sina naturliga domare, de få ej. samlas till större antal än tjugu för att samspråka om sina egna intressen; fattigdomen gör dagligen stora framsteg i Frankrike; alla dess industrier äro i ett aftynanda tillstånd; brottens antal tillvexer oupphörligt och uti intet annat land i verlden äro vigarne så dåliga och finnas jernvägar och kanaler i så ringa antal! Hvad hafva då fransmännen vunnit på sina revolutioner? Xx Xx Vi hafva endast vunnit en enda sak, erfarenheten. Denna sorgliga och dystra, men verkliga erfarenhet, som lär oss att ej sätta förtroende till personerna utan till esjelfva institutionerna, att ej sitta vår lit till menniskornes löften, utan till deras förflutna lif; att aldrig applådera orden, utan endast sjelfva saken; att ej önska den eller den ministeren, utan att begära en positiv sak, en princip, ett system, och att slutligen åt vårt land begära antingen kriget med alla dess omkastningar eller freden med alla dess välsignelser! (Lowis Napoleon, den 26 juni 1843.) Det finnes intet som mera bidrager till att nedtynga situationen än en falsk politik, utan värdighet och utan konseqvens, som ej vet hvad den vill, emedan den aldrig vågar ega någon vilja. HR x 2 Frankrike skall ställa er till räkenskap för alla de min, som irorikt, men gagnlöst dött i alla edra intet inbringande expeditioner. Menskligheten fördömer dessa omoraliska krig, som kosta tusentals menniskor lifvet, i den enda afsigten att utöfva inflytande på den allmänna opinionen, och att genom några konsterepp söka upprätthålla en myndighet, som alltid känner sig vara i förlägenhet; (Louis Napoleon, den 5 nov. 1844.) Hvad hafva de väl gjort att förvärfva anspråk på er kärlek, dessa miin som styra er? De hafva lofvat er freden, och de hafva tillfört er det inbördes kriget. De hafva lofvat er skatternas förminskande, och allt det guld, som I egen, kan ej tillfredsrälla deras girighet. De hafva lofvat er en hederlig styrelse, och de regera likvill endast genom korruptionen. De hafva lofvat er friheten, och de beskydda endast privilegierna och missbruken; de sitta sig emot alla reformer; de afla endast af sig godtycke och anarki. De hafva slutligen lofvat att de samvetsgrannt skulle försvara vår lira, våra rättigheter, våra intressen, och de hafva likväl sålt vår iära, öfvergifvit åra riittigheter och förrådt våra intressen! Det är tid på att alla dessa uselheter få ett slut; let är tid på att fråga dem, hvar de hafva gjort af let Frankrike, som år 1830 var så stort, så ädelt ych så aktadt. : (Prins Louis Napoleons proklamation till franska olket, i augusti 1840, vid första upprorsförsöket.) Jag har aldrig trott och kommer aldrig att tro itt Frankrike skall blifva apanage åt någon enstaka verson eller en familj; jag har aldrig åberopat lågra andra rittigheter än dem såsom fransk medborgare; och jag skall aldrig hysa någon anian önskan än att se hela folket, lagligen samnankalladt, fritt vilja den styrelseform, som biist i