DEN VITA, KOKARDEN (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (iorto. fr. föreg nr) Han hade sin vanliga min; han3 ögon glänste såsom de alltid brukade göra, och ett visst förakt röjde sig genom hans läppars egendomliga darrning. Jag intogs af harm deröfver att jag användt en hel natt till att söka en hjelp, som jag ej lyckats utverka, då jag i stället möjligen skulle ha kunnat, genom att ta min tillflykt till de enträgna böner, öfvertala den jag ville rädda att fly. Det var herr Gouault som först talade till 8. — Farväl, mina vänner, sade han. Valentine vet iogenting. Maurice, gå till henne, och sök mildra utbrottet af hennes förtviflan. Jag hade ej gått och lagt mig; jag väntade. Dessa herrar infonno sig; jag följde dem, utan att göra någon uppmärksam på att jag aflägsnade mig. Bonaparte behandlar mig på ett värdigt sätt; ban har ej skickat några gendarmer att hemta mig. Mina herrar, tillade han, vänd till de båda officerarne, jag skulle ha kunnat fly, men det har jag ej velat. Frakten derför icke, om jag omfamnar detsa vänner, att jag har några planer på att rymma. s Officersrne drogo sig tillbaka; herr Gouault var nu fri och lös. — Cerbonnet, sade han till min far, ni har varit prolet; och jag har varit mycket oförsigtig. Jag har sjelf beröfvat mig glädien att bevittna Bonapartes fall. Jag ensam får icke se, hur har störtas; men kanske jag får höra talas derom, ty han bör vara sin undergång temligen nära, eftersom ban med så mycken otålighet