DEN VITA, KOKARDEN
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(iorto. fr. föreg nr)
Han hade sin vanliga min; han3 ögon glänste
såsom de alltid brukade göra, och ett visst förakt
röjde sig genom hans läppars egendomliga darr-
ning.
Jag intogs af harm deröfver att jag användt
en hel natt till att söka en hjelp, som jag ej
lyckats utverka, då jag i stället möjligen skulle
ha kunnat, genom att ta min tillflykt till de
enträgna böner, öfvertala den jag ville rädda
att fly.
Det var herr Gouault som först talade till
8.
— Farväl, mina vänner, sade han. Valentine
vet iogenting. Maurice, gå till henne, och sök
mildra utbrottet af hennes förtviflan. Jag hade
ej gått och lagt mig; jag väntade. Dessa herrar
infonno sig; jag följde dem, utan att göra någon
uppmärksam på att jag aflägsnade mig. Bona-
parte behandlar mig på ett värdigt sätt; ban
har ej skickat några gendarmer att hemta mig.
Mina herrar, tillade han, vänd till de båda
officerarne, jag skulle ha kunnat fly, men det
har jag ej velat. Frakten derför icke, om jag
omfamnar detsa vänner, att jag har några pla-
ner på att rymma.
s Officersrne drogo sig tillbaka; herr Gouault
var nu fri och lös.
— Cerbonnet, sade han till min far, ni har
varit prolet; och jag har varit mycket oförsig-
tig. Jag har sjelf beröfvat mig glädien att be-
vittna Bonapartes fall. Jag ensam får icke se,
hur har störtas; men kanske jag får höra talas
derom, ty han bör vara sin undergång temligen
nära, eftersom ban med så mycken otålighet