amöterne. Man påminne sig blott flertaets af dessa herrar politiska antecedentia, leras envisa motstånd mot de af den allnänna meningen i landet ifrigast påyrkade :eformer. Hvad serskildt hr Cornelius beräffar, så känner man visserligen om hans yolitiska åsigter intet, men hvad de religiösa ingår, så hafva hans utgifna skrifter för längesedan dokumenterat honom såsom en af statskyrkans förnämste stödjepelare i vetenskapligt afseende — om läsaren tillåter oss att tala om vetenskap i fråga om nåsonting sådant som teologien. -— Att bland lekmännen i utskottet hrr Nordström och Hamilton ej komma att förorsaka hrr Bring et konsorter stort besvär, utan i alla hufvudsakliga frågor troget skola stå dem bi, derom tro vi att mötets medlemmar ej hysa något tvifvel, och häremot strider icke att hr Nordström torde komma att emellanåt, i följ! af sin oöfvervinnerliga benägenhet för motsägelse och sin stora skicklighet i att knäcka casus, underhålla disputationsakter; hvad hr Henning Hamilton beträffar, har mötets presterliga majoritet redan ådagalagt sitt förtroende till honom och sitt hopp om hans beskydd vid riksdagarne genom att välja honom till ordförande i kyrkolagsutskottet. — Återstå såledeshrrMalmström, Schmidt och v. Stockenström; men hvad godt skola väl dessa, äfven om de, som vi vilja hoppas, äro mera frisinnade än sina utskottskamrater, kunna uträtta emot den presterligt-byråkratiska utskottsmajoriteten! Ser man på det antal röster, som tillfallit de i utskottet invalda och jemför det med det högsta antal, något af de på den liberala — vi begagna detta uttryck, i brist på något som är mera egentligt — fraktionens lista uppförda namn erhållit, så skall man snart finna, hvilken opinion som är mötets. Hr Bring invaldes i utskottet med 43 röster; största röstantalet, som tillföll någon af minoritetens kandidater var, om vi ej taga fel, 16. Under sådana förhållanden — hvad kunna väl vännerna af religiösa reformer, vännerna till en verklig samvetsfrihet, som vilja att 1809 års grundlagsstiftares bud ej längre skall blifva ett dödt bud, utan ettlefvande, hoppas af detta möte? Svaret skall ej länge låta vänta på sig; öfverläggningarne vid mötet, resultatet af dem, skole snart visa hvad svenska folket vunnit eller förlorat i fråga om kyrkoväsendet, då det sluppit ifrån det gamla presteståndet, men i stället fått det allmänna kyrkomötet på halsen. Att från detta möte vänta något förslag till reformer af vår officiela religiösa kult — hvem kan väl göra det? Hvem kan väl våga hoppas att en dylik församling skall lemna gehör åt några yrkanden på genomgripande reformer? Månne man kan tro, att resultatet af mötet verkligen kan blifva annat än några obetydliga förändringar i afseende på presterskapets ekonomiska förhållanden? De väckta motionerna om antagande af en ny lag angående främmande trosbekännares religionsutöfning — onekligen ett steg framåt — och om presterskapets skiljande från alla verldsliga uppdrag, hvarmed det nu är beJlastadt, komma helt säkert att af mötet jordfästas. Så liten frihet som möjligt för olika tänkande, så mycket inflytande som möjligt, äfven i verldsliga ting, är enligt sakens natur något som hvarje hierarki måste eftersträfva. Den svenska statskyrkan skall nog också i det längsta göra motstånd mot alla ändringar, i dessa afseenden, af det bestående; och ger den ändtligen en gång efter, så — om detta verkligen kommer att ske — ej sker det af fri vilja. Att utsigterna äro så dåliga, det må emellertid folket skylla sig sjelft för, som, fastän det vet sig icke hafva rätt att sända flere ombud till mötet, än som jemnt motsvarar de presterliga medlemmarnes antal, och som följaktligen borde strängt vakta uppå att icke en enda hierarkisk röst finge tillfälle att låta höra sig från lekmannabänkarne, ändock är så dolskt och liknöjdt, att det icke ides talrikt infinna sig vid valförrättningarne för att der bestämma valens utgång i den stora mängdens intresse, utan TRE TSRESDNEN