farst von Wrede tröttnat vid att afvakta vår återkomst och att kejsaren å sin sida ej erhållit depeschen och sålunda i hvilket ögonblick som helst kunde anfalla staden, beslöto vi, efter att länge hafva irrat omkring i mörkret, att längsefter löpgrafvarne krypa fram till en annan port; men genom denna lyckades vi icke heller inkomma i staden. Bedröfvade öfver den olyckliga utgången af detta försök, ansträngde vi 0s3 vidare, ehuru förkrossade af motgången och nästan döende af hunger, för att leta oss fram till en af förstäderna. Och hvad skulle väl Valentine och min far tänka? Med hvilken ängslan måste de icke afvakta min återkomst! Helt säkert trodde de att jag var sårad, måhända död. Kanonaden fortfor alltjemt, ehuru den efter kl. 8 aftagit något; men den uppbörde först kl. mellan 12 och 1 på natten. Då blefvo vi befriade från den förfärliga oro, som hittills förföljt oss; kejsaren hade emottagit depeschen och samtyckte till att skona staden! Furst Wredes bref hade ej i någon af förstäderna kommit Napolen tillhanda; men just då kejsaren, uttröttad af det långa dröjsmålet, gaf befallning om att på tre olika punkter anfalla och antända staden, framlemrade någon till honom den ifrågavarande skrifvelsen. Napoleon sammankallade krigsrådet, som enhälligt uppmanade honom satt icke låta detta tillfälle till att i en ugn inspärra bäjraraes och österrikarnes eftertrupper gå sig ur häcderna. Det välvisa rådet ansåg ej ens att det aldra ringaste uppskof borde beviljas. Men vare sig nu kejsaren endast litade på sitt eget omdöma och misstänkte att han var omgifven af förrädare, eller ban blifvit menniskovänligare, sedan nu så mycket blod ytterligare flutit, nog af han fattade ett beslut, fullkomligt stridande