farst von Wrede tröttnat vid att afvakta vår
återkomst och att kejsaren å sin sida ej er-
hållit depeschen och sålunda i hvilket ögon-
blick som helst kunde anfalla staden, beslöto vi,
efter att länge hafva irrat omkring i mörkret,
att längsefter löpgrafvarne krypa fram till en
annan port; men genom denna lyckades vi icke
heller inkomma i staden. Bedröfvade öfver den
olyckliga utgången af detta försök, ansträngde
vi 0s3 vidare, ehuru förkrossade af motgången
och nästan döende af hunger, för att leta oss
fram till en af förstäderna. -
Och hvad skulle väl Valentine och min far
tänka? Med hvilken ängslan måste de icke af-
vakta min återkomst! Helt säkert trodde de
att jag var sårad, måhända död.
Kanonaden fortfor alltjemt, ehuru den efter
kl. 8 aftagit något; men den uppbörde först
kl. mellan 12 och 1 på natten. Då blefvo vi
befriade från den förfärliga oro, som hittills
förföljt oss; kejsaren hade emottagit depeschen
och samtyckte till att skona staden!
Furst Wredes bref hade ej i någon af för-
städerna kommit Napolen tillhanda; men just
då kejsaren, uttröttad af det långa dröjsmålet,
gaf befallning om att på tre olika punkter an-
falla och antända staden, framlemrade någon
till honom den ifrågavarande skrifvelsen.
Napoleon sammankallade krigsrådet, som en-
hälligt uppmanade honom satt icke låta detta
tillfälle till att i en ugn inspärra bäjraraes och
österrikarnes eftertrupper gå sig ur häcderna.
Det välvisa rådet ansåg ej ens att det aldra
ringaste uppskof borde beviljas. Men vare
sig nu kejsaren endast litade på sitt eget om-
döma och misstänkte att han var omgifven af
förrädare, eller ban blifvit menniskovänligare,
sedan nu så mycket blod ytterligare flutit, nog
af han fattade ett beslut, fullkomligt stridande