lertid den tilltalade skulle 1 bäkte förvaras.
Allt förbi.
År 1854 på våren inflyttada tili Furuby socken i
Småland en man vid namn Per Månsson. Tillsitt
yttre är han ovanligt liten, med långt. svart, på
gammaldagsvis benadt bår, mager och sned i ryg-
gen, men trots sina pu upphunne 76 år, är han
ferm och lätt i sina rörelser. Han köpte sig vid
besagde tid, till större delen på kredit, en hem-
mansbit, som i dagligt tal kallas Lillaryd. Hår
har han sedan dess haft sin verld och sitt allt,
här han uppenbarat sitt skaplynne. Det lilla stäl-
let har genom honom fått ett förändradt utseende,
täckt och angenämt, alldeles olikt grannarnas.
Längs vägen och nästan ruadt om utgöres ramen
af en med smakfu!l ordning uppdragen och väl
vårdad björkskog. Sjelfva taflan är ett stenfritt,
med reguliert anlagda vägar genomskuret åker-
fält, bägnadt af släta stenmurar, och ungefär i
dess centrum framsticker, under skuggan af. en
samling löfrika träd, det anspråkslösa tjället, ett
annat och litet Mamre, och på bebörigt afstånd
derifrån, på en torr och snygg plan, har den lilla
tillhöriga bjorden sin bydda. Den lille mannen
tycker alldeles icke illa om fremlingens besök, som
förråder intresse för hvad natur och flit i vänlig
gamverkan bär åstadkommit för att göra hane hem
angenämt. Kom då med mig, min läsare, gör en
lätt bugniog i förstuzudörren och följ mig genom
dörren till höger in i dagligstugan! Denna är liten,
och de låga, med täta hänggardiner försedda fen-
stren insläppa endast en sparsam dager, ändå all-
tid tillräcklig att visa 038 en gammald:gs ord-
ning. Der du nu ser kyrkokäpp, hatt, nycklar,
böcker, glasögon, ullsex m. m., just der bafva de
ock sedan första inflyttningsdegen haft sin anvi-
gade plats, och efter någonderas begagnande höän-
ger eller läsger dem handen mekaniskt på samma
ställe. Detta ordningssinne är både til- och rum-
berparande. Iclåta vi 0.8 i samtal med vår värd,
så för han reda för oss klart och med ledig tunga,
hvarför ban i allt gjort så, och icke annorlunda.
Hans gumma är mera tystlåten, men icke förden-
skull m:ndre verksam i hvad på henne ankommer.
Detta åldriga par har uppfostrat flere barn, alia
från spädaute ålier vande vid arbetsamhet, ord-
ning, sparsamhet och uodergifvenket. Fadren har
alltid varit en patriark för sin omgifaing. Han
gäger till den eve: kom! och han kommer, och
till den andre: gör det! och han gör så. I huvet
har alltid varit en själ och en anda; och fadren
är själen. Af söcerna vistades vanligtvis, den tid
de alla voroi föräldrahuset, tvenne stundom tcenne,
vid jernvägsarbete, hvilka samvetsgraunt, efter af-
drag af lefnadskost, borsände allt hvad de för-
tjente till afbetalning å den lilla hemmansdelen,
under det de öfriga året om stannade hemma, syg-
selsatte med odling och öfrigt arbete å gården;
och det bar synts som barn och föräldrar haft allt
gemensamt.
Denna familj har lefvat helt och hållet för sig
Bjelf. Fadren bar icke emottagit och icke gjort
någon on3iig bjudning; har aldrig begärt och
sldrig iklädt sig någon borgensförbindelse; har
aldrig genom handel sökt någon vinst och derige-
rom också aldrig blottställt sig för någon förlust,
har aldrig emottsgit, men också aldrig gjort nå-
gon liqvid der en styfver fattats; har alltjemt va-
rit den till Guis hus först anlände, men ändå,
oaktadt bland de sist utgående, varit bland de för-
gte, som hemkommit. Ordning och han hafva va-
rit edsvuroa vänner, och de blifva det utan tvif-
vel intill döden.
Hvarje menniska har uoder dröjsmålet här all-
tid ett mål för ögonen, och bangs har varit, att
göra sitt kära bemvist sku!dfrict; och detta har
han sökt uppnå genom träget arbete, vislig om-
tanka och vinstgifvande försakelse. Hvarje bjer-
tats önskan, som försenat eller varit målets upp-
nående till hioderg, har förfrusit redan i sin för-
Bia tillstymmelse. Han bar också, ehuru smånin-
gom, kommit önskningsmålet närmare och hoppet
gåg en morgondag ljus och glad. Ännu återstod
något öiver 500 rdr skuid till verlden; derföre
ytterligare en fortsättniog af flit och försakelse,
och sedan en angenäm aftonhvila och den glada
tillfredsställelsen, att hafva varit gin egen lyckas
gmed! Hvilken angenäm dag, då man igenlöst sin
sista förbindelse, och kunde med full håg kalla
det älskade h-mmet sitt eget! Men denna dag
skulle aldrig för konom uppgå. Eu scenförän-
dring inträffade med ens: ulit blef mörkt, som i
den tilislutna grafven, och sjelfva det annars Beg-
lifvade hoppet utandades sin sista suck.
Hvad är orssken till denna plötsliga vändrviog?
— En två tums lång träpinne, klen som en tandpe-
tare. Hvad vill detta säga? Jo, att det spöke, som
vi kalla olycka, hade antagit skepnaden af en helt
liten pinne med en röd nattmössa på sig: — en
vär