lertid den tilltalade skulle 1 bäkte förvaras. Allt förbi. År 1854 på våren inflyttada tili Furuby socken i Småland en man vid namn Per Månsson. Tillsitt yttre är han ovanligt liten, med långt. svart, på gammaldagsvis benadt bår, mager och sned i ryggen, men trots sina pu upphunne 76 år, är han ferm och lätt i sina rörelser. Han köpte sig vid besagde tid, till större delen på kredit, en hemmansbit, som i dagligt tal kallas Lillaryd. Hår har han sedan dess haft sin verld och sitt allt, här han uppenbarat sitt skaplynne. Det lilla stället har genom honom fått ett förändradt utseende, täckt och angenämt, alldeles olikt grannarnas. Längs vägen och nästan ruadt om utgöres ramen af en med smakfu!l ordning uppdragen och väl vårdad björkskog. Sjelfva taflan är ett stenfritt, med reguliert anlagda vägar genomskuret åkerfält, bägnadt af släta stenmurar, och ungefär i dess centrum framsticker, under skuggan af. en samling löfrika träd, det anspråkslösa tjället, ett annat och litet Mamre, och på bebörigt afstånd derifrån, på en torr och snygg plan, har den lilla tillhöriga bjorden sin bydda. Den lille mannen tycker alldeles icke illa om fremlingens besök, som förråder intresse för hvad natur och flit i vänlig gamverkan bär åstadkommit för att göra hane hem angenämt. Kom då med mig, min läsare, gör en lätt bugniog i förstuzudörren och följ mig genom dörren till höger in i dagligstugan! Denna är liten, och de låga, med täta hänggardiner försedda fenstren insläppa endast en sparsam dager, ändå alltid tillräcklig att visa 038 en gammald:gs ordning. Der du nu ser kyrkokäpp, hatt, nycklar, böcker, glasögon, ullsex m. m., just der bafva de ock sedan första inflyttningsdegen haft sin anvigade plats, och efter någonderas begagnande höänger eller läsger dem handen mekaniskt på samma ställe. Detta ordningssinne är både tiloch rumberparande. Iclåta vi 0.8 i samtal med vår värd, så för han reda för oss klart och med ledig tunga, hvarför ban i allt gjort så, och icke annorlunda. Hans gumma är mera tystlåten, men icke fördenskull m:ndre verksam i hvad på henne ankommer. Detta åldriga par har uppfostrat flere barn, alia från spädaute ålier vande vid arbetsamhet, ordning, sparsamhet och uodergifvenket. Fadren har alltid varit en patriark för sin omgifaing. Han gäger till den eve: kom! och han kommer, och till den andre: gör det! och han gör så. I huvet har alltid varit en själ och en anda; och fadren är själen. Af söcerna vistades vanligtvis, den tid de alla voroi föräldrahuset, tvenne stundom tcenne, vid jernvägsarbete, hvilka samvetsgraunt, efter afdrag af lefnadskost, borsände allt hvad de förtjente till afbetalning å den lilla hemmansdelen, under det de öfriga året om stannade hemma, sygselsatte med odling och öfrigt arbete å gården; och det bar synts som barn och föräldrar haft allt gemensamt. Denna familj har lefvat helt och hållet för sig Bjelf. Fadren bar icke emottagit och icke gjort någon on3iig bjudning; har aldrig begärt och sldrig iklädt sig någon borgensförbindelse; har aldrig genom handel sökt någon vinst och derigerom också aldrig blottställt sig för någon förlust, har aldrig emottsgit, men också aldrig gjort någon liqvid der en styfver fattats; har alltjemt varit den till Guis hus först anlände, men ändå, oaktadt bland de sist utgående, varit bland de förgte, som hemkommit. Ordning och han hafva varit edsvuroa vänner, och de blifva det utan tvifvel intill döden. Hvarje menniska har uoder dröjsmålet här alltid ett mål för ögonen, och bangs har varit, att göra sitt kära bemvist sku!dfrict; och detta har han sökt uppnå genom träget arbete, vislig omtanka och vinstgifvande försakelse. Hvarje bjertats önskan, som försenat eller varit målets uppnående till hioderg, har förfrusit redan i sin förBia tillstymmelse. Han bar också, ehuru småningom, kommit önskningsmålet närmare och hoppet gåg en morgondag ljus och glad. Ännu återstod något öiver 500 rdr skuid till verlden; derföre ytterligare en fortsättniog af flit och försakelse, och sedan en angenäm aftonhvila och den glada tillfredsställelsen, att hafva varit gin egen lyckas gmed! Hvilken angenäm dag, då man igenlöst sin sista förbindelse, och kunde med full håg kalla det älskade h-mmet sitt eget! Men denna dag skulle aldrig för konom uppgå. Eu scenförändring inträffade med ens: ulit blef mörkt, som i den tilislutna grafven, och sjelfva det annars Beglifvade hoppet utandades sin sista suck. Hvad är orssken till denna plötsliga vändrviog? — En två tums lång träpinne, klen som en tandpetare. Hvad vill detta säga? Jo, att det spöke, som vi kalla olycka, hade antagit skepnaden af en helt liten pinne med en röd nattmössa på sig: — en vär