derigerom uträttar mycket eller litet. Det sade
ni sjelf, Maurice, när ni gick ut i kriget, åter-
tog herr Gouault.
— Må vara, men det är också en pligt att
tillse det ej er fana blir neddragen i smutsen...
— Man skulle behandla honom och hans
parti med större förakt, om han flydde, in-
vände Valentine.
— Ack! ho3 o3s båda, jag finner det, flyter
samma blod! sade herr Gouault, i det han om-
famnade sin systerdotter.
Jag kände mitt hjerta sönderslitas af oro;
detta utbrott af ädla känslor tycktes mig för-
orsaka en oersättlig tidsförlust. — Det larm,
som bebådade armåernas ankomst, blef allt star-
kare. Jag svor att rädda dessa martyrer mot
deras vilja; och för att ej smittas af deras
hänförelse, beslöt jag aflägsca mig.
— Gå icke ut; sade jag till herr Gouault;
jag kommer hit tidt och ofta, för att meddela
er ryheter. Valentine, lemna ej er morbror.
Och jag begaf mig skyndsamt bort. I nedre
förstagan mötte jag fru Gouault.
— Hvad nytt har ni att förtälja, herr Cer-
bonnet? frågade hon.
— Min fru, Napoleon återkommer; fienderna
draga sig tillbaka.
— Ack! hvilken lycka! utbrast hon helt naivt.
Det synes som hade våra vänner ryssarne bu-
rit sig dumt åt. Nu kuara vi väl hoppas på
fred, eller huru?
Jag tvekade att betaga den stackars qvinnan
hennes lugn; jag frågade mig sjelf, om jag ej
borde begagna mig af hennes klepmodighet till
att förmå den oförsigtige herr Gouault att af-
stå från sin föresati. Kanske om hon blifvit
skrämd, uppgifvit höga rop och kallat gran-
narne till sin bjelp, skulle hon ba inverkat
först på Valentine och sedan på herr Gouault.
Men jag ansåg ett sådant försök mindre råd-