Valentine var mycket blek; men om hennes mun darrade, försökte hennes ögon att lysa af glädje. När jag såg henne stå midt framför herr Gouault, märkte jag med häpnad den stora likhet, som förefanns mellan deras ansigten, och jag kom att tänka på, huru lika de äfven voro, hvad egenskaper och lynne beträffar. — Jag, vanvettige! Aldrig hade jag misstrott denna likhet; jag hade alltid inbillat mig att, om hån gjort intryck på henne, om han beherrskade hennes böjelser, så lät hon sig äfven i någon mån ledas af mig. Men hon tillhörde hans slägt; och alla de dygder, som vi tillsammans bibragt henne, ställde henne i denna faran3 stund öfver oss båda. Hon hade redan uppgjort en plan. Hon framställde inga frågor; och hvartill skulle det för öfrigt ha tjenat? Herr Gouault yttrade till henne: — Valentine, ryssarne lemna vtaden, Bonaparte gör snart sitt intåg i densamma; hvad råder du mig till? — Att stanna qvar, svarade hon med en bjeltes Jugn. — Det är en galenskap, utropade jag, i det jag fattade hans händer. Man bör icke pröfva, uru långt massan kan drifvas af sina lidelser, man bör icke onödigtvis trotsa den högmodige och starke. — Nej, men man bör dröja på den plats, som af Gud och samvetet blifvit en anvisad, återtog herr Gouault. — Ja, tillade Valentine, min morbror bör visa dem, som misskänt honom, att han är värd ett bättre bedömande. — Men hans hjeltemod, hans sjelfuppoffring tjena till alldeles intet, det är säkert, ropade jag med ångest. — När det gäller att uppfylla sin pligt, få man icke fästa något afseende vid, om mar