Valentine var mycket blek; men om hennes
mun darrade, försökte hennes ögon att lysa af
glädje. När jag såg henne stå midt framför
herr Gouault, märkte jag med häpnad den stora
likhet, som förefanns mellan deras ansigten, och
jag kom att tänka på, huru lika de äfven voro,
hvad egenskaper och lynne beträffar.
— Jag, vanvettige! Aldrig hade jag miss-
trott denna likhet; jag hade alltid inbillat mig
att, om hån gjort intryck på henne, om han
beherrskade hennes böjelser, så lät hon sig äf-
ven i någon mån ledas af mig. Men hon till-
hörde hans slägt; och alla de dygder, som vi
tillsammans bibragt henne, ställde henne i denna
faran3 stund öfver oss båda. Hon hade redan
uppgjort en plan.
Hon framställde inga frågor; och hvartill
skulle det för öfrigt ha tjenat? Herr Gouault
yttrade till henne:
— Valentine, ryssarne lemna vtaden, Bona-
parte gör snart sitt intåg i densamma; hvad
råder du mig till?
— Att stanna qvar, svarade hon med en
bjeltes Jugn.
— Det är en galenskap, utropade jag, i det
jag fattade hans händer. Man bör icke pröfva,
uru långt massan kan drifvas af sina lidelser,
man bör icke onödigtvis trotsa den högmodige
och starke.
— Nej, men man bör dröja på den plats,
som af Gud och samvetet blifvit en anvisad,
återtog herr Gouault.
— Ja, tillade Valentine, min morbror bör
visa dem, som misskänt honom, att han är
värd ett bättre bedömande.
— Men hans hjeltemod, hans sjelfuppoffring
tjena till alldeles intet, det är säkert, ropade
jag med ångest.
— När det gäller att uppfylla sin pligt, få
man icke fästa något afseende vid, om mar