ner herr Gouault gjort under vår nattliga pro-
menad några dagar förut.
När jag kommit upp i tornkammaren, fick
jag se en betydlig truppstyrka samlad temligen
långt bort åt det håll, der Paris ligger. Höga
dammoln uppstego från landsvägen. Man stred
på en half mils afstånd från Troyes, och det
såg ut som skulle fransmännen, hvilka hade
öfvertaget, inom förloppet at en dag blifva her-
rar öfver staden; denna hade emellertid ut-
ländnivgarne ännu knappt hunnit utrymma.
Emellertid hade stadsboarne satt sig i rö-
relse och sökte, oaktadt alla förbud och hotel-
ser, få reda på, huru sakerna stodo. När vi
kommo ned i kyrkan, funno vi der några offi-
cerare, som i största hast skyndat dit, för att
taga nycklarne och läsa igen de dörrar, hvilka
ledde till tornet.
Kanon- och gevärsskotten hördes allt tydli-
gare, och man väntade sig ett anfall. Fien-
derna hade besatt vallarne, och stadenz invå-
nare voro ålagda vid dödssraff att icke lemna
sina hus. Men hvar och en trotsade förbudet,
och de allierade vågade icke sätta sina hotel-
ser i verket.
Hvilken dag! Jag sprang till rådhuset; der
herrskade den fullkomligaste villervalla.
— Kejsaren kommer! kejsaren kommer! ro-
pade tjenstemänanen med en glädje, som — det
märktes väl — var blandad med förskräckelse.
På samma gång man kände sig lycklig öfver
att befrielsens stund var så nära förestående,
bäfvade man vid tanken på att aflägga räken-
skap inför denne fruktansvärde doware, som
aldrig avklagade sig sjelf för sina egna fel.
(Forts.)